Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Betraktelser

Skärmavbild 2013-01-26 kl. 12.45.24Kristen tro är omvänd astronomi
Universum är större än astronomerna tänkt sig. Vi får justera vår världsbild. Galaxer, kvasarer och miljarder ljusår gör något med människosynen. I det perspektivet är det enkelt att känna sig mindre.

Om astronomi är människor som försöker se så långt som möjligt beskriver Johannesevangeliet det omvända. Gud som är större än kvasarer och galaxhopar, som fanns före allt, Gud ser oss. Insikten om ett allt större universum blir insikten om att vi är insatta i ett sammanhang. Våra liv ger avtryck i det kosmos som vi inte ser något slut på.

För hur ska annars mötet mellan Jesus och kvinnan i Sykar förstås? (Joh. 4:5-26) En kvinna från en marginaliserad grupp i samhället går för att hämta vatten när det är för varmt. Hon vet ännu mindre än vi om hur stor världen är, men hon vet annat. Hennes liv har inte varit någon framgångssaga. Där finns brustenhet, sorg, trasiga relationer och utanförskap. För henne har det ingen betydelse hur många ljusår som finns utanför. Däremot kan nog avstånden inuti kännas ödsliga. Föraktet för en samarisk kvinna kunde ta sig kosmiska dimensioner. Men att hon är en tänkande person visar samtalet mellan henne och Jesus. Hon är inte rädd för att ställa de svåra frågorna.

Johannesevangeliet är hjärtats rymdobservatorium. Det möjliggör för oss att se oss själva med Guds öga. Vi kan upptäcka hur nära Gud är och hur kärleksfull Gud är. Jesus vet precis hur det är i kvinnans liv. Han kan beskriva det med få ord så att hon känner igen sig, men inte för att förminska henne eller för att ifrågasätta hennes sätt att leva. Det sker för att låta henne finna något i sig själv – finna det som Jesus kallar för det levande vattnet. Hon finner både törsten och källan.

Det är diakonins utmaning att peka mot källorna. Att hjälpa människor att hitta det som Gud ger dem i sina liv. Gud är inte begränsad till kyrkan, och den heliga Anden finner nog många hjärtan i världen utan att vi har en aning. Men vår uppgift som döpta är att leva den frihet som finns hos Jesus Kristus. Varje annan människa är du kallad att komma till mötes.

I en dikt av Edith Södergran med titeln ”Det finns ingen som har tid i världen” står det:
[…] Gud är med i alla sammanhang.
När gumman oväntat mötte sin katt vid brunnen
och katten sin matmor.
Det var en stor glädje för dem båda
men allrastörst var den att Gud hade fört dem samman
och velat dem denna underbara vänskap
i fjorton år […]

Så tycks det vara enligt Edith och Johannes. Som när en gumma hittar en katt i vardagen finner Gud dig och mig. Oavsett hur länge det dröjt uppstår en relation. Lika glad som gumman blir Gud. ”Allrastörst” är Gud som är. Så närmar sig vår törst Gud som är störst. Den insikten värmer när stjärnorna är fler än vi kan räkna och medmänniskor är till besvär.

Anders Moqvist, kyrkoherde, Varberg

Perspektiv på barmhärtighet

En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!” Luk 10:30ff

Liknelsen om den barmhärtige samariern har flera perspektiv. Det första som slår oss är budskapet: Gå inte förbi! Hjälp din medmänniska när du kan. Jag tror att det finns nerlagt i oss alla att vi gärna vill finnas till för andra och göra gott. Tyvärr är det ofta nåt som hindrar oss – bekvämlighet, osäkerhet och rädsla. Vi vet inte vad det innebär, hur mycket vi måste offra av tid och engagemang. När vi ibland vågar trotsa bekvämligheten och rädslan förmedlar vi hopp och växer som människor.
Många gånger går vi förbi, hinner inte, orkar inte, vill inte se. Prästen och leviten i berättelsen kan vara du och jag, och vårt dåliga samvete gnager. Jesus berättar inget om omständigheterna kring dem. Han säger bara att de gick förbi. Den här gången. Han säger inga fördömande ord, men han lyfter det goda exemplet. Prästen och leviten lär få fler chanser.

Ett tredje perspektiv handlar om attityder, om hur vi ser på varandra. Judar såg ner på samarier. Det var ett folkslag som de inte ville ha något att göra med. Jesus har en stor poäng när han låter den i normalfallet överlägsne juden få hjälp av en samarier. Om han berättat liknelsen idag i Sverige hade den kanske handlat om den barmhärtige somaliern som hjälper en rasist.

Det fjärde perspektivet är den slagne mannens. Att ta emot hjälp när det behövs, att kunna erkänna svaghet, att låta sig omslutas av andras omsorger. Det kan vara nog så svårt. Men livsviktigt!

Ett hackat klinkergolv

Min ambitiöse make fick i en plötslig ingivelse lite ny energi och bestämde sig för att lägga in ett klinkergolv innanför vår ytterdörr, för att göra entrén lite mer välkomnande. Sagt och gjort, han slipade och grejade så det till slut låg ett helt tjockt lager damm i resten av huset. Nysande och hostande beundrade resten av familjen hans mästerverk. Dagen efter befann jag mig på jobbet i Ekhagskyrkan och då ringer telefonen. Det är min käre make som med trött röst säger: Det fick inte ens vara helt i tolv timmar. Nej, nu ger jag upp.

En av våra småkillar hade i ett ögonblick av hjälpsamhet hämtat hammaren och hamrat lite på plattorna ”för jag skulle ju hjälpa pappa lite”. I det läget så har man tre alternativ:
1. Du förklarar med tålmodig och med pedagogisk röst hur man hjälper sin pappa och lägger givetvis ett nytt golv nästa dag där sonen är djupt involverad.
2. Du blir helt enkelt jättearg och går en snabb runda runt kvarteret för att lugna nerverna 3. Du suckar uppgivet… Vilket alternativ som väljs beror nog helt på i vilket sömnskick du är som förälder… Min make lugnade sig och målade lite blyets i sprickorna och fixade golvet så gott han kunde, men varje gång vi stiger på blir det en liten påminnelse om vår sons framfart.
På något sätt är det likadant med livet också. Från början är vi nylagda, utan repor och skavanker, skapade i kärlek och förhoppningsvis välkomnade i förväntan, och till och med skapade till Guds avbild. Men sen går livet och vi möter folk i vår väg som kanske både medvetet och omedvetet skapar revor eller djupa hack i det som från början var slätt och oprövat. Kanske bidrar vi själva till de djupaste hacken och revorna i vårt eget klinkergolv, eftersom vi ibland spänner förväntningarna och kraven på oss själva för högt och faller ned i misslyckande och självförakt. Då är det lätt att försöka skyla över misstagen, bortförklara eller förenkla – för vem vill leva med djupa sprickor och sår, vem orkar bära allt detta som inte blev som vi tänkt oss? Och för vem vågar vi blotta dessa sprickor och sår? Vad enkelt det vore om vi i detta fall också hade haft en trestegsmanual att förhålla oss till som i exemplet ovan, tyvärr är ju inte vårt inre liv lika enkelt.
Läser vi berättelsen om påsken i bibeln, t.ex. Matt. 26:30ff kommer vi att få möta lärjungen Petrus. Petrus var tillsammans med de andra lärjungarna under Jesu sista måltid och på Jesus väg genom tortyr för att till sist dö på korset. Petrus ville så mycket och trodde också sig själv om mycket. Även om alla andra kommer på fall för din skull, så ska jag dock aldrig komma på fall. Jesus svarar Petrus med en förutsägelse – Sannerligen, i natt innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre gånger. Och mycket riktigt, Petrus förnekade Jesus och rusade i väg i förtvivlan. Kanske var det både sveket mot sina egna ideal och sina egna ambitioner som bidrog till att sveket blev extra tungt att bära. Men tänk, Jesus visste det i för väg, han visste hur gärna hans vän ville och han visste att han skulle misslyckas. Ändå är det Petrus som Jesus väljer ut för att föra vidare budskapet. Jesus, människa och Gud i samma person, lyckas med detta enda att se sin vän öppet och blottat. Se honom i hans ambition, hans förtvivlan i vanmod och maktlöshet och vad gör Jesus? Jo han älskar. Han älskar sina vänner, sin skapelse, sina barn så mycket att han väljer att dö för sina vänner. Dö och uppstå för oss alla för att vi ska förstå detta enda. Gud ser oss – hela oss – med våra ambitioner, våra misslyckanden, våra krav, vår otilllräcklighet, våra önskningar, våra kärlekar. Inför honom ligger vårt golv helt öppet och blottat och vad gör han? Han möter oss med ett enda budskap – Kärlek. En kärlek som vill säga: jag ser dig – hela dig – och jag älskar dig.

Av Diakon Karin

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

@diakoniblogg

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: