Hoppa till innehåll

En julsaga…

Vi fick ett mail från Per-Ivar Östmann, en sann julsaga:

”Vill du ha en skrivare, vi kommer inte riktigt överens med våran så vi undrar om du kanske vill ha den?” Det är min svåger David som undrar och det är lite lustigt för jag sitter precis när han frågar och strävar med hur jag ska kunna skriva ut en faktura för en musikgrej jag gjort. Kunden ska absolut ha en pappersfaktura och jag har ingen skrivare hemma, så jag tackar ja och får i samma ögonblick även ärva en mikrovågsugn som jag inte behöver. Jag kan inte med att säga nej till mikron när de är så snälla och ger mig en nästan ny skrivare, så jag hämtar båda två och bär in och installerar skrivaren, får iväg fakturan och kör sen omkring med en mikro i en låda i baksätet i över en månad, jag orkar helt enkelt inte bära in den utan blundar bara för att den ligger där och tar plats. 

Julafton närmar sig och i familjechatten på Messenger diskuteras hit och dit hur vi ska ”göra med julen”. Vi brukar alltid vara hos mina föräldrar, men de är i åttioårsåldern och ska definitivt inte ha in en massa folk i huset. Efter en tids planerande landar vi i att vi ändå ska ses, men utomhus och bara åtta personer åt gången. Mina föräldrar, oförskämt pigga för sin ålder, skapar ett sorts utomhusjulfest med extra allt i sin carport, det finns grillar och infravärme, filtar och allsköns fix, utemöblerna står med ett avstånd som Folkhälsomyndigheten skulle falla i accepterande gråt inför om de kunde se det.

 Vi har delat upp mat och annat så att ingen ska gå och pilla i varandras grejer, överhuvdtaget så känns det hela både säkert och festligt. När vi kör dit frågar min son vad det är i den där lådan i baksätet? Jag svarar att det är en mikro, och han undrar varför den legat där så länge varpå jag byter ämne och sen pratar vi inte mer om det, Väl framme blir det mesta som tänkt oss, vi grillar och fikar i några timmar, det är trevligt, ibland lite kallt, men då värmer vi oss vid grillen eller dricker nåt varmt.

När vi ska hem igen ber min ena dotter mig att köpa nåt godis på vägen, hon har insett att det inte finns varken fika eller godis till resten av julkvällen så jag, sonen och lådan med mikron i åker via Icabutiken som ligger på vägen hem. När vi svänger in ser det föredömligt glest ut på parkeringen och jag tänker att det blir ju fint med coronasäkert godisinköp också. Jag kliver ur bilen och går mot ingången där jag möter kvinnan som brukar sälja Faktum utanför. Hon ler och förklarar att butiken precis har stängt, sen frågar hon om hon kan få skjuts till campingen där hon bor med sin familj. Det kan vi såklart lösa, det är ju ändå julafton och det är bara en liten omväg för oss, så min son får flytta till baksätet och får trängas med flyttlådan med mikrovågsugnen. På väg till campingen småpratar vi så gott vi kan över språkbarriärerna, vi pratar om hur det går att sälja Faktum, vi pratar om våra familjer och lite om julmat och annat. Under samtalet förstår jag att hon tycker det är sådär att behöva gå till campingplatsens storkök så fort något ätbart ska värmas eller lagas till, särskilt när det regnar och är kallt och mörkt. Jag försöker fråga om de skulle vara hjälpta av en mikrovågsugn, men vi förstår inte varandra riktigt, inte förrän vi är framme och jag kan öppna flyttkartongen och visa vad jag menar. ”Oh, microwave” säger hon när hon tittar ner i lådan. ”Bra i husvagnen” tillägger hon och jag kan äntligen säga ”Varsågod och god jul!” Sen skiljs vi åt med ett leende.

Jag förstår såklart att det är en tillfällighet eller en slump att det blev så här, men jag vill ändå i nån sorts jul-anda inbilla mig att det var meningen att min svåger skulle passa på att bli av med sin överblivna mikro ihop med den fina skrivaren, att det var meningen att jag inte skulle orka bära in den utan köra omkring som en fåne i över en månad med den i baksätet. Jag vill tro att det var meningen att min dotter ville ha mer godis och att det var meningen att vi skulle komma till en stängd butik och träffa faktumförsäljaren där så mikron kunde bli en behövd och nödvändig julklapp… Så att en mamma inte behöver gå igenom regn och rusk för att värma lite mat till sina barn. 

God jul! 
Per-Ivar Östmann
musiker & fritidsledare 

Läs eler lyssna gärna på mer texter författade av Per-Ivar här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: