Hoppa till innehåll

”Det var innan sjukan”

”This is malaria…. This is TB…. This is meningitis…” Ronden på Haydom Lutheran Hospital i Tanzanias bergstrakter börjar alltid likadant. Hela sjukhusets samlade läkarkår, den är inte så stor, håller gemensam rond i biblioteket efter morgonandakten. Nyss sjöng vi ”O store Gud” på swahili och engelska och jag sträckte lite på mig, stolt över att Carl Bobergs bevingade psalm hittat hela vägen hit från min barndoms trakter. Men nu kastas vi åter in i den hårda och varma verkligheten. Tre veckor här har gett mig perspektiv. Efter min första omtumlande dag mitt i röran på akuten har jag hunnit kastas in som assistent på operationsrummet i blodiga lånade tofflor, ställt diagnoser, betraktat röntgenbilder och varit med vid förlossningar. Vi läkarstudenter, som nästan inte hunnit sätta våra fötter på vårt eget fina svenska universitetssjukhus än, blir en del av verksamheten när nöden är stor, där två patienter får dela på en säng och utrustning och handsprit är en bristvara. Här är infektionssjukdomar en vanlig anledning till sjukdom och död. Smutsigt vatten, trånga bostäder, myggor och okunskap ställer till det och när jag kommer hem efter fem veckor borta känns det så oerhört fånigt att stå och duscha i dricksvatten. 

Tio år senare förlamas världen. En ny, okänd sjukdom hotar och skrämmer. I ett land som Sverige är insikten om infektionssjukdomars dödlighet hård och kall för många. Vart ska vi vända oss, var är fienden? Bär du på viruset  – gör jag? Hur är man solidarisk när det känns så oklart hur man skyddar sig själv och dem man älskar? Tycker mig se hur rädslor bygger nya murar. Inte bara” vi” och ”dom” utan kanske är du som är en av vårt bekväma ”oss” kanske möjligen den som kan ge oss smittan? ”Det var innan sjukan” säger våra barn när de längtansfullt pratar om tiden före allt detta. När man fick krama mormor och morfar, åka till kusinerna tjugo mil bort och leka inne med kompisen fast hon möjligen hade hostat lite natten innan.  Vi försvinner in i våra bubblor, sträcker ut händerna så långt vi vågar. Undrar hur det ser ut nu i Haydom. ”This is malaria, this is TB – this is covid-19”? Försöker gå in på sjukhusets hemsida men ironiskt nog stoppar datorn uppladdningen av sidan – på grund av risken för virus. Senare försöker jag i tanken stämma upp i bön för världen och dess alla små bubblor medan jag harvar runt i min egen föräldraledighetsbubbla för att få allt att fungera i vårt eget mikrokosmos. Undslipper mig en suck, och den ammande minstingen tittar upp från mitt bröst, härmar min suck och spricker sen upp i ett lyckligt leende och klappar i händerna över sin prestation. Jag skrattar med och tänker att det finns ändå solsken och hopp i världen än. Må vi fortsätta älska. Må vi fortsätta att se utanför våra bubblor, våga räcka ut både händer och hjärtan. Gode Gud, må vi snart våga ta i hand igen, trösta med kramar och torka tårar utan handskar. Och till dess – Herre, förbarma Dig.

Marta Elmquist, diakoniassistent

Vi delar tankar och reflektioner med anledning av coronautbrottet. Har du funderingar som du vill dela med dig av? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: