Hoppa till innehåll

Nöden följer inte restriktioner och rekommendationer

Katarina heter jag och arbetar på Kalmar Stadsmission. Den här våren blev ingenting som jag tänkt eller kunnat drömma om. Som för alla andra så har jag fått träna mig i ett annat sätt att planera och förhålla mig till det mesta.

Ja, jag får erkänna att jag har kramats under våren. Inte i närheten av vad jag brukar men ibland har nöden varit större än rekommendationer, restriktioner och pandemier. När du står mittemot en människa som är i nöd så räcker inte ord. Det som skiljer vårens kramar är att jag kommer ihåg dem, de är starka medvetna val som ställts mellan nöd och restriktioner.

Vi står på kyrkogården. Han har precis blivit änkling, hans fru och mamma till hans två söner har hastigt dött. Inte i covid-19. Massiv hjärnblödning, hon gick inte att väcka en fredag morgon. Han berättar om bilden av hennes hjärna utan liv som de fått se på sjukhuset. Hur de tagit farväl när man kopplade ur respiratorn. Om det ofattbara. Det är några dagar sedan begravningen och han berättar att han är hos henne varje dag vid graven. Tårarna rinner, orden tar slut och jag håller om. 

Jag har mött hans fru under flera år, i kamp med sjukskrivningar, ekonomi, skuldsanering, sönerna som inte mår bra, hot om vräkning – listan kan göras lång. Både som diakon och på diakonimottagningen har vi försökt stötta. Sista gången vi sågs så grät hon, ”jag orkar inte mer”, sa hon. Ingen kommer att säga att det var något annat än en hjärnblödning. Ingen kommer prata om den stress, de krav, det som myndigheter krävde utan att stötta och hjälpa. Ingen kommer nämna det som en tänkbar orsak. Att handläggaren är hemma på grund av sjukdom, vid minsta symptom ska vi vara hemma i coronatid. Rehabiliteringsplanen blev fördröjd och ersättningen från Försäkringskassan var många tusenlappar lägre än förväntat. Ingen som kan göra något, vänta tills din handläggare är tillbaka. Ingen som förstår eller kan bry sig om konsekvenser. Press från hyresvärd. Press att inte kunna hämta ut livsviktig medicin. ”Jag orkar inte mer…”

Ofta pratar man om att de utsatta blir mer utsatta när det händer svåra saker i världen. Jag tycker skillnaden är att de mest utsatta är ”vana” vid att kämpa, många har under hela livet fått möta svårigheter, sjukdomar, ekonomi, arbetslöshet, förluster… Det ena avlöser det andra. Livet är inte rättvist.

En familj som kom till oss hade bott i sin bil en tid, mamma och pappa och en 1,5-åring, mamman höggravid. I väntan på andra barnet hade man tagit beslut om att flytta från en stad till Kalmar. Man hade bott där tidigare. Valde att bo i bilen och att försöka ordna saker när man var på plats. Vi kunde ordna tillfälligt boende några veckor i kyrkans sommarhem som stod tomt. Under tiden letade de bostad och arbete. De fick bostad, hyra en lägenhet. Fick jobb inom restaurang. Så kom Corona och det tilltänkta jobbet blev inte av. Ingen gick på restaurang längre, allt ändrades från en dag till en annan. Ägaren kunde inte nyanställa. Bebisen kom tre veckor för tidigt, vägde 2000 gram. Familjen lever på mammans föräldrapenning. Vi ger matkassar, blöjor och pengar till bensin. Kramar, håller om.

Imorgon börjar jag med cellgifter, berättade kvinnan som satt framför mig. Knölar, vårdcentral, operation och på bara några veckor förändras allt. Elakartade tumörer. Cellgift, kramas länge, länge för orden räcker inte.

Nöden följer inte restriktioner och rekommendationer. 

Idag har vi mer än 100 hushåll som varje vecka får en matkasse av matsvinn som vi får hämta i butikerna. I onsdags på diakonimottagningen var det fyra nya som sökte. Att få ut 10 000 kr i månaden som ”förtidspensionär” gör det svårt att få ekonomin att gå ihop, särskilt svårt som ensamstående mamma med en tonåring hemma. 

Alla kan inte hamstra. Bara köpa det nödvändigaste. Oförutsedda utgifter ställer till det. Att se till att man har en buffert är bra men då behöver det bli pengar över. Ett ständigt kämpande att få ekonomin att gå ihop. Oro, stress och ängslan.

Att resa kollektivt i coronatid gör bara de som måste och har råd. Vi andra rör oss så vi ska kunna hålla avstånd. Det går inte att köpa ”vanligt” reskassakort längre. Bara genom app eller månadskort. Jag skulle köpa reskassakort till en mamma som behövde till sig och sin son, men eftersom man inte går genom framdörren längre kan man inte använda ett reskassakort. Ingen möjlighet att använda appen eftersom hon inte hade pengar att köpa biljett för. Månadskort hade blivit bara för en person och mycket dyrare. Vi har inte löst det än. Vi får fundera lite till.

En annan tyckte att gå på där bak i bussen var räddningen. Han hade inte råd att köpa månadskort eller använda appen. Där bak på bussen kan man gå på utan att betala och det blir bara jobbigt om det blir kontroll, nu kunde han ta sig fram lättare. 

Det drabbar oss olika.

Jag tycker att jag har ett lugnare tempo på jobbet, men jag kan inte planera vilket är frustrerande. Lite som att leva i ett vacuum. Eller kanske det är att leva i nuet. Varje dag behöver jag förhålla mig till riktlinjer och rekommendationer så jag utför mitt jobb så säkert som möjligt för dem jag möter. Vi har ställt om, för att kunna hålla öppet. Den öppna dagverksamhetens besökare kommer som de brukar, äter frukost, läser tidning, pratar. Vi är viktiga för dem och att det är som det brukar. Vi behöver finnas, stå kvar och hålla ut, om det går. En del bryr sig inte så mycket, andra är väldigt oroliga och behöver få prata om det.

Jag har besökt min mamma som är 80 plus två gånger sedan Corona bröt ut, vi har suttit ute och försökt hålla avstånd. Vi ringer flera gånger i veckan men det blir ensamt att vara äldre och inte kunna gå ut eller umgås med familj och vänner. Två av barnen som är vuxna, 22 och 24, har nu fått flytta hem tillfälligt när deras studier och säsongsarbete avslutats och ändrats till distans istället. Ovisshet och att försöka tänka om utan att veta vad som händer är påfrestande och det är lätt att oroa sig. Men vi har varandra.

Ingen vet eller har svar på hur det kommer gå eller vilka konsekvenserna blir. Hur kommer vårt samhälle se ut om det blir utdraget? Alla drabbas men drabbas vi alla lika hårt?

Att hålla avstånd, att vi är varandras ”fiender” gör nåt med oss. En hostning eller nysning kan få oss att stanna upp och titta med blickar som talar om att du är farlig… Till skillnad från armbågshälsningar, nickningar och vinkningar på två meters avstånd så kommer jag ihåg kramarna. Vi ska hålla distans, vi ska vara rädda om varandra men om det gör oss till att vi blir omänskliga, att vi slutar ta i varandra, att vi är rädda för beröring så blir jag ännu räddare för konsekvenserna. Att känna närhet och någon som håller om mig när allt annat gått sönder kan vara det som gör att jag känner att jag håller ihop. Min hud och kropp som är min yttre gräns behöver få hjälp att kännas. 

Som troende, diakon i kyrkans tjänst, vad behöver människor av mig i det här? Hur syns min tro i möten med människor i oro och nöd? Jag önskar man ska se att min tro lyser igenom, att jag ska våga stå kvar och hålla ut, inte låta rädslan ta över. Och när det behövs en kram som håller om och håller i, så är jag Jesu famn – mina armar ger hopp, lugn och tröst. För den som är rädd för beröring står jag kvar på det avstånd som känns lugnt och tryggt. Att se och vara lyhörd för varje persons behov blir vår uppgift. Som Jesus, han såg människor.

Så är min tro. Jag ber:

Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Amen 

Katarina Borgemo, Kalmar Stadsmission

Vi delar tankar och reflektioner med anledning av coronautbrottet. Har du funderingar som du vill dela med dig av? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: