Hoppa till innehåll

Tänk om jag lärt mig tänka om…

Jag stod med näsan tryckt mot fönsterrutan. Tittade ut över den mörka uppfarten. Hjärtat ettrigt bankande i bröstet. Gråten gurglande i halsgropen. Tänk om…

Som liten var jag ofta rädd att något skulle hända mamma eller pappa. Så fort någon av dem kom några minuter sent hem från ett ärende rusade tankarna. Otäcka scenarier spelades upp i mitt huvud. Ja, jag var tidigt en mästare på katastroftankar. Och bättre blev jag med åren. Ju äldre jag blev, desto fler möjliga katastrofer på agendan. Tentor att misslyckas med, jobb att förlora, kärlek att mista, relationer att förstöra. Jag låg ofta vaken om kvällarna och och formulerade profetior. Hur det ena skulle leda till det andra… och hur jag till slut skulle förlora precis allt.

Inget av det jag tänkte hände någonsin. Men, det som däremot hände var ännu värre. Jag hade visserligen målat upp de mörkaste och mest dystopiska händelser, men jag hade aldrig målat upp just den situationen. Den, när jag förlorade ett barn.
—-
Tio år senare har fortfarande ingenting blivit som jag tänkt mig. Och den här våren blev det definitivt inte. Jag hade tänkt göra mitt livs första återresa till min födelsestad i Sydkorea. Jag hade tänkt vandra längs Hanfloden i körsbärsblom. Jag hade tänkt en massa… som inte blev. Och såklart blev jag besviken. Men, jag blev inte förfärad, jag blev inte livrädd. Jag tänkte inte “Tänk om det aldrig blir av”.

Faktum är att jag – som tänkt ”Tänk om…” med tusentals olika bedrövliga fortsättningar – denna vår känt mig oväntat lugn. Jag är givetvis oroad över alla smittade och sorgsen över alla som dött – men jag har inte målat upp någon personlig dystopi. Det är ingen idé, har jag insett. För vi kan ändå aldrig veta.

Om inte corona drabbat oss, hade det blivit annorlunda då? Vem vet? Det enda vi kan veta är just det – att vi inte kan veta.

Mina föräldrar kom alltid hem. De körde lugnt upp på den asfalterade infarten därhemma. Och idag är de fortfarande friska och pigga, om än i karantän. Jag vet inget om framtiden, varken om coronan eller något annat – men just idag är jag tacksam.

Gabriella Fäldt

Vi delar tankar och reflektioner med anledning av coronautbrottet. Har du funderingar som du vill dela med dig av? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: