Hoppa till innehåll

Kraven som stjälper istället för hjälper

Det är ett speciellt ljud som uppstår när pennor rör sig över skrivpapper. När jag lyfter blicken och ser ut över klassrummet tycker jag mig se en yngre kopia av mig själv sitta nere i en av bänkarna. Trots att det var länge sedan jag gick på gymnasiet kommer jag fortfarande ihåg hur det kändes att skriva prov. Det är samma blandning av spänning, förväntan, frustration och nervositet som jag nu kan avläsa i de unga ansiktena framför mig. Den stora skillnaden mellan att vara tonåring på 1980-talet och idag är emellertid avsevärd.

För oss som växte upp då var ett misslyckat prov inte hela världen. Vi hade ämnesbetyg och därmed tre år på oss att rätta till sådant som inte gått så bra. Det innebar att man kunde kosta på sig att ha en dålig dag och i mitt fall hann jag också mogna till tillräckligt för att förstå avancerade resonemang i ämnen som filosofi och historia. Dessutom var kraven på oss måttliga och rimliga. Vi förväntades kunna läsa in och använda fakta och med detta som bas ansågs vi ha det som krävdes för att studera vid universitet och högskolor. Så är det inte idag. Gymnasiet består av kurser och efter avslutad kurs får eleven ett betyg som sedan följer med vederbörande under livet. Grundläggande kunskaper prioriteras inte utan istället ställs krav på att eleverna ska företa avancerade analyser och föra resonemang på en sådan nivå att många universitetsprofessorer förmodligen endast med mycket möda och stort besvär skulle klara betyget C i den egna specialdisciplinen. Ingen som vill ha de riktigt höga betygen har råd att ha en dålig dag och råkar du vara en omogen sextonåring får du skylla dig själv. Den bristande förståelsen för vad det innebär att vara ung hos dem som skapat den svenska gymnasieskolans styrdokument är häpnadsväckande. I den avsevärda diskrepansen mellan ideal och sunt förnuft är det ungdomarna som får sitta emellan. Aldrig tidigare har så många tonåringar plågats av sömnproblem, ångest och stress som idag och det är delvis skolans fel.

Det är inte roligt att som lärare nästan dagligen möta elever som mår dåligt och som fått sina drömmar förstörda på grund av styrdokumentens ofta helt orimliga krav. Jag skulle vilja se en skola som lät de unga vara unga med allt vad detta innebär. Ingen ska vid 16 års ålder behöva få veta att de inte räcker till när misslyckandet i själva verket beror på ett betygssystem med orimliga krav och kanske på att man ännu inte hunnit mogna tillräckligt. Det händer mycket med en människa i åldern mellan sexton och nitton år. Om jag fick bestämma skulle ämnesbetyg omedelbart återinföras, kursgymnasiet avskaffas och de orealistiska kraven skrotas. Då skulle många fler ungdomar må bra under sin skoltid och efter tre år kunna gå ut i världen med en känsla av att räcka till.

Jag brukar försöka få eleverna att förstå att tillvaron är så mycket mer än skola och prestationer. Det är så mycket i livet som är viktigare än historia, matematik och naturkunskap. Att få leva och finnas till är ett fantastiskt äventyr och de allra flesta brukar lämna vårt samtal med en känsla av att allt kommer att ordna sig till det bästa och att de duger precis som de är.

Olle Larsson, lektor i historia vid Katedralskolan i Växjö.

Foto: Björn Andersson

Temat är utmattning och stressrelaterad ohälsa. Har du egna erfarenheter, tankar och synpunkter? Hör gärna av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: