Hoppa till innehåll

Ensamhetens lov?

Äntligen är det dags för stiftets årliga diakondagar. Som jag har längtat. Nu ska jag få träffa mina kollegor. Vi ska få höra på spännande föredrag och arbeta i workshops och jag hoppas det blir tid över för erfarenhetsutbyte med varandra, det ser jag mest fram emot. Jag har så många funderingar som jag behöver bolla. ”Hur lägger du upp sorgegruppen nästa termin?” ”Använder ni er av någon speciell samtalslitteratur eller kör ni utan?” ”Vad säger din kyrkoherde om att ha enskild arbetshandledning?” ”Jag vill starta ett språkcafé men ingen i arbetslaget tycker det är en bra idé, hur gjorde du i din församling?” Till denna träff har jag skrivit ner alla mina frågor för att jag inte ska glömma bort dem. Jag har ju ingen att stöta och blöta dem med i min hemmaförsamling där jag är ensam diakon men nu har jag chansen.

Jag har varit diakon i knappt 20 år och under den tiden har jag haft olika tjänster i kyrkan. När jag ser tillbaka på mina uppdrag kan jag se en gemensam nämnare som förenar dessa olika jobb och det är: Ensamhet.

I diakonyrket ingår det att arbeta ensam och det trivs jag med. Jag har möjlighet att forma min egen tjänst utifrån den diakonala kontext jag står i. När jag har en chef och kollegor som ser och uppskattar mitt arbete uppstår en dynamik där vi tillsammans kan bedriva diakoni. Men de gånger som jag inte har det, de gånger där diakonin i församlingen är något som inte reflekteras över eller samtalas kring då blir ensamheten extra påtaglig. Jag kan känna att mina diakonala kunskaper inte blir tagna i anspråk av varken min chef eller mina kollegor. Då finns det en risk att jag blir passiv och tappar lusten att driva det diakonala arbetet framåt. Är jag för länge på en sådan tjänst kan ensamheten skapa ett dåligt självförtroende av att jag inte duger och känslan infinna sig av att jag gör ett dåligt jobb.

Vi diakoner har som uppgift att se och lyfta människor omkring oss. Det ingår i vår vigning och är vårt kall. Men kallet kan bli kallt om ensamheten i vårt arbete blir för stort. Vi behöver ett kollegialt bollplank precis som alla andra och kanske extra mycket eftersom vi många gånger arbetar ensamma i den kontext vi är i. Ensamhetens lov finns och ska få utrymme men den får inte ta över och bli allenarådande, då blir lovet för ensamt.

Anna Moilanen, diakon och föreläsare inom diakonalt ledarskap

Temat är utmattning och stressrelaterad ohälsa. Har du egna erfarenheter, tankar och synpunkter? Hör gärna av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: