Hoppa till innehåll

De är vi

För fem år sedan skrev jag en krönika för Diakonibloggen. Titeln var ”Att få träffa de andra” och
texten handlade om det jag då hade sorterat och behandlat inom mig när jag såg tillbaka på nästan
tjugofem år av arbete som fritidsledare, där de senare tio åren ägnats åt arbete i Svenska kyrkan i
samarbete med kommun och region. Stödgruppsverksamheten för barn och unga vars dagliga liv
präglats av vuxnas, ofta föräldrarnas, missbruk, psykiska ohälsa, våld, omsorgsbrister, separationer
och allt man kan tänka sig i dess kölvatten gav mig insikter om mig själv och min omvärld som jag
troligtvis haft svårt att hitta annars.

Jag drog då slutsatsen att det allra största och finaste med det arbetet varit att vi fått hjälpa till att
bryta den ensamhet och isolering barnen och ungdomarna befunnit sig i, mitt i ett på ytan
välfungerande och omhändertagande samhälle. I princip alla de jag pratat med och mött på olika sätt
vittnade nämligen om samma sak: det viktigaste av allt var att de fått träffa varandra. Den plattform
som stödgruppen erbjöd visade sig fungera på ett sätt jag inte riktigt förväntat mig. Kraften i att den
ofrivilliga ensamheten bröts var så stark att det mesta bleknade vid dess sida. Att det på många sätt
var begreppet diakoni som förklarades för mig där och då förstod jag först senare.

Hittills under mitt yrkesliv har jag arbetat i ungefär samma geografiska område. Det betyder att jag ofta träffar människor jag haft att göra med i yrket – barn som blivit ungdomar, ungdomar som blivit vuxna, som blivit föräldrar. Jag har varit på både konfirmation, studentexamen, bröllop, dop och begravning som jag inte skulle varit på om det inte varit för mitt jobb. Arbetet i stödgrupperna har utmanat mig mer än något annat i mitt yrkesliv. Det har i stunder gett mig en enorm tillfredställelse av att
ha varit betydelsefull för andra och lika ofta en nästan desperat känsla av att inte räcka till.

Ibland kan jag känna mig fullständigt handlingsförlamad när jag reflekterar över vad alla dessa barn och ungdomar lärt mig, eftersom det samtidigt är så frustrerande att det sätt vi skruvat ihop vårt
samhälle på gör att den kunskapen inte är särskilt efterfrågad. Det handlar nämligen om smärtsamt många barn och ungdomar och den smärtan skyr vi, det är en av de stora lärdomarna. Det handlar också om hur vi ser på barn och unga, eller egentligen om hur vårt gemensamma samhälle ser på barn och unga – deras ensamhet, deras oro, deras rädsla och deras vardag.

Läraren och forskaren Elza Dunkels har skapat ett ord som beskriver det jag lärt mig genom att ha
arbetat så länge med barn och ungdomar. När vi ser på barns rättigheter och vardag som något som
är skilt från vuxnas rättigheter och vardag förfaller vi ofta åt det hon kallar för juvenism, att vi helt
enkelt väljer att se barn som en grupp som inte har samma rättigheter som vuxna. Att de saknar
makt över sin vardag gör att de ofta tvingas utstå ett vardagsliv som vi vuxna aldrig skulle acceptera
för egen del. Juvenismen är en sorts strukturell diskriminering av barn och ungdomar, där effekten
blir att vi kan välja att inte lyssna på dem. Vi kan till och med välja att inte ens fråga dem vad de
tycker och tänker, just för att de är barn. Det betyder inte att vi vill att barn ska ha det dåligt, eller att
vi är onda. Det betyder att vi lever i ett system där de utmaningar barn ställs inför dagligen inte märks
i förhållande till hur många de är jämfört med oss vuxna.

Det här leder också till att det stöd som ändå finns blir nyckfullt. Är du ett barn eller en tonåring som
sliter dagligen med att förhålla dig till exempelvis en vuxens missbruksproblematik kan du ha tur och
bo på en ort där stödet finns, eller råkar du finnas där ingen letar efter dig. Att erbjuda barn och
unga stöd, råd, uppmuntran och sammanhang i dessa frågor anses nämligen inte så pass viktigt att
vårt samhälle gemensamt tar ansvar för det. Det finns alltså ingen lag som säger att till exempel en
kommun måste erbjuda stödgruppsverksamhet och de som avstår från det gör således inte något fel
rent tekniskt.

För mig blir hela det upplägget ett resultat av just juvenism, från början till slut. Särskilt med alla de
berättelser jag fått till mig om hur viktig stödgruppen och för all del även fritidsgården varit för så
många. När jag ibland hör talas om eller erfar att man antingen tar bort eller minskar dessa (i princip
alltid relativt små) satsningar på olika platser går det tvärt emot vad jag lärt mig av alla de brukare
jag mött och jag förvånas över beslutsfattares oförmåga att se hur kontraproduktivt det är. Samhället
har tvärtom allt att vinna på att både permanenta, utveckla och bredda detta arbete – alla förlorar på
att vi inte drar nytta av den erfarenhet som finns i dessa sammanhang.

Varje människa får ett liv. Det enda livet innehåller en barndom och den barndomen ligger sedan till
grund för resten av det enda liv vi får. Det är fullständigt rimligt att vi gör allt vi kan för att alla skall få
en så bra barndom som det någonsin är möjligt, oavsett var man råkar bo, hur besvärlig ens familj är
eller hur illa man passar in i det för tillfället rådande samhällssystemet.

Därför behöver jag skriva den här krönikan. Den är ett diakonalt uppdrag från barnen och
ungdomarna vi inte letar efter. Vi, kyrkan, kommunen, platsen och sammanhanget vi utgör, måste ta
hand om varandra och vi måste lägga kraft och tid på att se och höra dem som saknar makt och inte
har så starka röster. De är vi.

Per-Ivar Östmann, fritidsledare

Läs mer av Elza Dunkels på hennes forskningsblogg www.kulturer.net

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: