Att vara lager, på lager, på lager, på lager 

Jag står på ett apotek i stan. Väntar på att hämta ut medicin (för mina svaga nerver och rinnande ögon). Noterar att kvinnan bakom disken är rullstolsburen. Motvilligt drabbas jag av mycket oklädsamma tvångstankar om att råka kommentera hennes funktionsvariation. Jag sänker axlarna, spelar avslappnad och ska just öppna munnen när hon förekommer mig:

”Hello, can I help you?”
”Va? Vad sa du?”, undrar jag.
Hon svarar, med rodnadens färg på kinderna.
”Tusen förlåt, jag vet inte hur jag tänkte nu, att du skulle ha pratat engelska…”

En komisk situation där och då – i efterhand en bra anekdot. Slutet blev gott, vi skrattade båda två (överrumplade av våra egna fördomar, utan att avslöja dem för varann). Och jag började skriva på en reflektion.

Det handlar om stunden när den tanken om att vara både offer och förövare samtidigt, väcktes första gången. Det var en vanlig vardag i slutet av nittiotalet. Jag gick andra året i gymnasiet, samhällsvetenskaplig inriktning. Drömde om att förändra världen: bli nyhetsjournalist. Jag läste alla böcker och dagstidningar jag kom över, fick alla rätt på nutidstest. Debatterade apartheid och demonstrerade mot rasism. Den här dagen hade vi extra lång lektion i samhällskunskap som skulle ägnas åt att se filmen American History X. I en av de första scenerna plundrar ett gäng nynazister en asiatisk matbutik. Butiksägarna kommer lindrigt utan, i jämförelse med de senaste offren i filmen vars huvuden slås i asfalt och trottoarkanter – men känslan som väcktes i mig den sekunden var mer än smärtsam: att jag kunde varit en av dem. Eller rättare sagt – att jag var en av dem.

Att jag var korean var självklart men jag hade aldrig identifierat mig som en del av en utsatt grupp. Anledningen är den enkla: att jag har varit skonad från den värsta rasismen, att jag kunnat välja att gå under radar; att välja alla andras attribut och komma undan med att vara en av alla andra. För även om min koreanska hudfärg alltid avslöjat mig har jag alltid haft någon som varit mer utsatt i min närhet (för även utsatthet är ett relativt begrepp har jag lärt mig med tiden). Och, visst, det har ropats tjingtjong efter mig på skolgården och på gatorna men jag har blivit benådad av främlingsfientliga klasskompisar, ”Du är okej, du är ju adopterad, inte riktig utlänning”. Extrema politiska partier har velat frånta mig min rösträtt men de har inte hotat med att sparka ut mig från landet. Jag har varit tvungen att försvara mig – men jag har alltid kunnat, orkat och fått utrymme att säga emot.

Som 37-åring har jag börjat inse att det yttersta lagret av en människa säger både allting och absolut ingenting. Jag identifierar mig både som rasifierad och privilegierad. Både som svensk och korean. Som en komplex människa, full av lärdomar och fördomar, som både är modig och rädd, beredd och oförberedd. Och som därmed aldrig kommer kunna vara den som kastar stenen – varken den första eller den sista.

Gabriella Fäldt
copywriter / PR-strateg

En reaktion på ”Att vara lager, på lager, på lager, på lager 

  1. Känner igen mig som tyskfödd. Angriper svenska tyskar verbalt måste jag försvara dem, gör tyskar det med svenskar likaså. Jag står halvvägs vilket innebär jag tar åt mig respektive skäms å båda nationaliteters vägnar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.