De tillhöriga

Från sommaren bär jag med mig två olika samtal med fina vänner. Just dessa möten stannade kvar. Den ena utryckte en väldig längtan efter att få utrymme för fri diskussion om kristen tro. Ett sammanhang, öppet och inklusivt, där frågor om andlighet skulle bemötas inte med ett svar utan med dialog.

Det andra mötet utryckte en persons längtan efter att få bli erkänd tillhörig, att genom sitt engagemang, sin världsbild och sin livsuppfattning känna sig som en självklar del av Svenska kyrkan.

Jag bar med mig dessa samtal under sommaren och funderade på frågan om hur vi i kyrkan som organisation kan arbeta så att inkludering och välkomnande inte bara blir fina ord i församlingsinstruktionen utan får en reell verklighetsförankring.

Det är där Kent Wistis bok kommer in: De tillhöriga (Libris Bokförlag, 2018). Bara titeln ger en indikation på hur vi kan börja. ”Om vi ska tala om kyrka tror jag att vi ska börja här. I vår längtan efter varandra och vår djupaste rädsla – rädslan att bli övergivna”. Det är i mötet med varandra där vi vågar blotta vår sårbarhet, där vi relaterar till ”en Gud som själv skrikit ut sin gudsövergivenhet”, som ärliga och uppriktiga möten kan ske.

Boken är en fortsättning på en uppmärksammad artikel i DN där författaren hävdar att Svenska kyrkan kommer att dö. I boken låter han oss möta tankar och frågor som berör det djupast mänskliga och relationen till vår längtan och vårt hopp.

Det skulle kunna bli pretentiöst och svulstigt – en deklaration om hur vi ska tänka och följa en karta – men det blir inte det. Den ödmjuka briljanta tonen i boken leder oss mot egen inre reflektion – inte kravfyllt utan uppmuntrande, för: ”Livet förändrar oss och varje möte förändrar oss.”

Favoritpassagen kommer i författarens egen bekännelse: ”Det kommer aldrig att hända. Jag hatar havet och jag hatar friluftsliv. Jag tycker om dillchips och Die Hard 1.” En mening som plötsligt ger boken en tyngd, en fnissande igenkännande mänsklighet.

”Vi lever våra liv i en vådlig balansakt mellan kärleken och döden, i sorg över ett förlorat paradis och med en längtan och hopp om ett tillkommande gudsrike.” Det handlar om att vara människa fullt ut, att våga bejaka hoppet, att bejaka den egna inre längtan efter gemenskap och tillhörighet. ”Att hoppas så mycket att hoppet tar det modiga språnget över trosvissheten. Att hoppas och att längta är starka sätt att tro.”

Karin Ahlqvist, diakonibloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.