Sommar och bokläsning – Nuckan

Varje sommar brukar vi på diakonibloggen.com tipsa om nya böcker som berör det diakonala området, så även i år. Följ med oss under sommaren och få boktips som du kan inspireras av.

Nuckan av Malin Lindroth, Nordsteds förlag, 2018.

Malin Lindroth gör mig upprörd, omskakad, glad och i vissa fall sorgsen. I boken Nuckan porträtterar hon den avvisande kvinnan, den ensamma kvinnan, den längtande kvinnan. Hon gör det med heder och stolhet och uttrycker en längtan efter acceptans både från sig själv men även från omgivningen. Att våga leva själv, att våga identifiera sig ensam med stolthet. Hon beskriver på ett fint sätt och med starka ord hur detta att leva utan partner är att välja ett annat liv, ett fullgott, vackert och spännande liv.

Som alldeles ny diakon var jag på ett besök hos en äldre kvinna. Hon log så glatt, bad mig slå mig ner vid kaffebordet och så började vi samtala. Jag fick följa med henne genom livet. Hon avslutade samtalet med att uttrycka saknaden efter sin man, som dött några år tidigare.

Du vet, Karin, det är när jag sitter här i tv-soffan och ser något alldeles stolligt program på tv, det är då jag saknar honom som mest, det där att jag ingen har att puffa på i soffan för att gemensamt stöna över det dåliga tv-utbudet.

När jag läser Malins bok är det just denna historia som gör sig påmind, för Malin beskriver så vackert om det hon längtar efter, om vad kärlek faktiskt är:

”Jo. Det skulle vara fint att komma hem på kvällen, stå i hallen och slänga ur sig några ord om något som hänt under dagen – en skitsak, ett problem, en världsnyhet, vad som helst – och veta att det alltid kom ett svar tillbaka. Det kan låta banalt. Men jag tror att den som lever så, i en ständig ström av vardagsprat som finns där lika självklar som bakgrundsbruset från kylskåpet med tiden blir väldigt bekräftad i känslan av att vara en svarad människa. Den sortens bekräftelse vill jag också ha. Jag vill omslutas av den känslan tills jag inte tvivlar på att den är sann. Jag tror nämligen att det är där, i känslan av att vara en vars ord når fram och tas emot, som känslan av att vara älskad tar sin början.”

Författaren ger oss en bild av ensamma kvinnor genom historien. Hon beskriver ordet nucka, dess betydelse, det skambelagda fnissande som begreppet ofta möts av. Med storhet reclaimar hon ordet – hon är nutidens nucka. ”Men den nucka jag vill vara kan inte bara vara tung. Hon måste vara en rörlig typ som har vett att känna skillnad mellan identitet och position. Hennes nuckeskap ska inte vara en hud, mer ett par skor att stå i. Att låsas fast i utanförskap är lika ointressant för henne som att låsas fast i innanförskap. Hellre vill jag ströva fritt mellan periferi och centrum.”

Karin Ahlqvist, diakonibloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.