”Som yngre skadade hon en framtid och fick denna rotfylld”

Ni har säkert sett dom, de ofta lite taffligt kopierade listorna med lustiga felskrivningar från patientjournaler, polisrapporter och försäkringsprotokoll. Det kan vara att ”den döde kom cyklande från vänster” eller ”patienten klagar över känselbortfall från tårna och neråt”. På nätet finns sida efter sida som samlat alla möjliga varianter. Kanske kommer det citat jag såg igår att hamna där också, men först ska det hamna här, för det hände något med mig när jag läste det.

Min facebookvän Maria, som bland annat läser journaler i sitt arbete, delade igår med sig av ett sådant där citat. Först skrattade jag lite åt det, men ganska snabbt drog tankarna iväg åt ett annat håll. Det borde inte vara en felskrivning tänkte jag. Vi borde faktiskt skriva sådär – det skulle kanske till och med kunna få verkliga och viktiga följder för den det gäller. Nåväl, så här stod det i alla fall: ”Som yngre skadade hon en framtid och fick denna rotfylld”. Det skulle såklart stått framtand istället för framtid, men jag kom genast att tänka på alla barn och ungdomar jag mött under mitt yrkesverksamma liv som fritidsledare och stödgruppsledare, och hur de faktiskt fått sin framtid skadad, inte sällan med mängder av komplikationer som följd. Att ha fått sin framtid skadad, visst borde det på något sätt stå i ens journal så att vårdpersonal och andra omsorgsgivare kan ta de rätta besluten när man behöver hjälp och stöd? Att framtanden och rotfyllningen står med i journalen beror ju på precis det, det kan påverka vårdsituationer längre fram i livet och är därför relevant information för alla inblandade.

Att barndomstrauman har stor betydelse för hur vi tar oss an resten av livet är knappast något som debatteras, vi är rätt överens om det. Det kan handla om sådant som anhörigas missbruk, psykisk ohälsa och sjukdom, våld, omsorgsbrister, separationer, fysisk sjukdom, krig och flykt eller sexuella övergrepp. Den roliga felskrivningen blev för mig istället en lampa som satte ljuset på hur ofta vi lägger tillbaka bördan på barnen och ungdomarna själva, genom att vi är rädda för att prata om det som hänt, rädda för att fråga hur vi kan hjälpa, rädda för att gå en bit på vägen med någon som fått sin framtid skadad och tillsammans försöka se hur den skulle kunna bli bra ändå.

Jag har mött så många unga under åren på fritidsgård och i stödgrupp som uttryckt frustration och hopplöshetskänslor i mötet med oss som skall hjälpa – frustration över att de måste förklara om och om igen hur de haft det. Inte sällan för att sedan behöva försvara sin berättelse och kämpa för att den inte skall förminskas eller förvanskas. Tänk om vi kunde komma dithän att vi klarade att förhålla oss till en skadad framtid på samma sätt som vi gör med en skadad framtand, helt enkelt för att det är högst relevant och en hjälp för oss alla.

#kämpaförvarendaunge #tillsammans

Per-Ivar Östmann, fritidsledare/projektledare, Svenska kyrkan Tjörn

PS. Min facebookvän heter Maria Bom (f.d Casselbrant) och är också författare, hon har skrivit en uppmärksammad roman ”Om natten är samma himmel mörk” och flera barnböcker som bland annat handlar om Annie som ligger på sjukhus. DS.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.