Skor av lera

Vi sitter i köket, min son och jag, med matteläxan.

Paus.

Han bläddrar bland bilder han googlat fram. Plötsligt ger han mig sin mobil och säger: ”Det där är jag.”Jag ser ett barn, täckt av lera. ”Är det du?””Nej inte jag, det finns inga foton på mig. Men jag. Som jag. Jag arbetade där när jag var barn.” Det lilla barnet på bilden är en arbetare, fem-sex år. Lera överallt, också i håret.”Vi gick till leran när det blev varmt. Solen brände. Det var varmt, vi kände inte om marken var eld eller is. Då gick vi i leran.” Han arbetade på ett tegelbruk, men fick inte arbeta om ingen i familjen arbetade där. Hans pappa hade dött när pojken var liten, och sedan dog mamma. Morbror tog hand om sina syskonbarn och sökte jobb på tegelbruket så att barnen kunde arbeta med honom. De steg upp medan det var mörkt och arbetade tills det blev för varmt för att vara ute. Då gick de hem. På kvällen gick de tillbaks till jobbet och arbetade till midnatt.

Så gick sommaren.

På vintern flyttade de. De flyttade till plantagen, arbetade på fälten. Plockade bomull. Hela vintern.Sedan kom våren och de flyttade till tegelbruket. De flyttade två gånger om året. Han gick aldrig i skolan, men lyckades räkna ut hur man skulle förstå persiska och latinska bokstäver genom att titta på vägskyltarna. Där ligger Tehran, då står det Tehran på skylten. På vissa skyltar stod det att hundar och afghaner inte fick vara i parken eller i bassängen. Men de skyltarna stod bara med persiska bokstäver. Det fanns städer som afghaner inte fick vara i. Och jobb de inte fick ha. De flesta jobb fick de inte ha. Men de fick städa gatan och göra rent inälvorna på slaktade djur. Och arbeta på tegelbruk.

Ibland tar polisen dem och säger att de inte har tillstånd att vara i Iran, fast de har tillstånd. Polisen vill ha pengar, annars skickas afghanerna till Afghanistan. Men först får de sitta i ett smutsigt och varmt häkte. Polisen säger att de kan ordna en snabb transport om afghanerna betalar för dem.

  • Vi har inga pengar, säger afghanerna.
  • Ni kan ordna det. Ni har vänner. Låna. Ni kan betala tillbaks sen.

Om de inte betalar kan de sitta i smutsiga och varma häkten och i flera månader, eller år. Ibland tar polisen afghanernas bilar eller motorcyklar. Det där är inte din motorcykel, inte din bil. Har du körkort? Och ändå är Iran bättre än Afghanistan för afghanerna, för de flesta afghaner i exil är hazarer. Men när de tröttnar. När de tröttnar på att åka jojo mellan Iran och Afghanistan med dyra flyktingsmugglare åt ena hållet och mutade poliser åt andra hållet, så lånar de pengar för att lämna allt. I väst blir vi inte behandlade som hundar, eller värre än hundar. I väst vet de att vi är människor.

Min son säger att i Asien var han inget värd, men när han kom med båten från Turkiet, den lilla gummibåten som höll på att sjunka, togs han emot av två amerikanska kvinnor som sa att han kunde komma till deras land. Han kände sig välkommen. Alla var så snälla.

  • Var alla snälla? Frågar jag.
  • Nej, kanske inte polisen i Makedonien, men människorna var snälla. Alla säger att jag är något. Alla säger att jag är en människa.

Nu har min son varit här i arton månader. Han har lärt sig svenska, går i skolan och tar igen allt det som ungdomar i hans egen ålder har haft 18 år på sig att lära sig. Han går på jobbmässor, pratar om högskoleutbildningar och om han kanske ska bli elektriker istället, eftersom matte är svårt. Eller VVS-tekniker.

  • Vilket jobb är bäst?
  • Egentligen borde du bli ingenjör, din nyfikenhet vet inga gränser, men du kunde ju bli rörmokare först, och sedan utbilda dig på kvällarna.

Vi pratar som om han skulle bo här i resten av sitt liv. Fast han fått avslag på sin asylansökan. Han ska ju ta hand om mig när jag blir gammal. Han och alla mina andra svenska och afghanska barn. Jag ska inte behöva oroa mig för något. Inte för något. Utom för att han kanske blir deporterad till ett förvar. Där han sitter ensam. Och sedan till Kabul där han inte har sin familj. Och sedan kommer han att försöka fly igen. Men överlever han den gången?

Jag torkar mina tårar i smyg och vi fortsätter med matteläxan.

Lena Kronberg

”Solidaritet och civilkurage är förutsättningar för ett gott samhälle.” Lena Kronberg är skådespelare och berättare. Hon är själv barn till en flykting. Medmänsklighet och engagemang fick hon med sig som något självklart från sin uppväxt.

På Diakonibloggen har vi skrivit om flyktingar tidigare, men som läget är nu kan vi helt enkelt inte låta bli att lyfta situationen igen, denna gång med fokus på alla ensamkommande barn och ungdomar som lever under enorm press i väntan på eventuell avvisning och återresa. Maila gärna tankar och berättelser till diakoni.se@gmail.com. /Karin och Lotta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.