Jag önskar att hon kan känna att någon bryr sig om honom

I morse satt jag på hans sängkant. Han sov i flickrummet, i den vita järnsängen. Hans huvud med det rufsiga, mörka, silkeslena håret mot det vita örngottet med trollkarlar, stjärnor och kaniner. Ansiktet lite åt sidan, andningen lugn och hjärtat som dunkade i hans bröst.

En ung pojke – ett barn. Ett av de barn som kom till mig. På de svåraste vägar. Han, vars mamma sålde de smycken som hon fick av hans pappa när de gifte sig. Hon sålde sina smycken för att han skulle kunna fly, kunna leva. Han lämnade sin mamma, sina bröder och systrar. Han lämnade sitt hem för att ge sig ut på den värsta resan.

Och han blev såld. Någon sålde honom – och någon köpte honom. Någon sålde en pojke och någon annan köpte en pojke.

Så kom han till Sverige, han kom till mig, till mitt hjärta. Nu säger han mamma till mig och mitt hjärta blir varmt. Och jag tänker på henne, på hans mamma. Jag önskar att hon kan känna att någon bryr sig om honom, att någon vill honom väl. Att någon vill läka såren i hans hjärta, i hans själ. Att någon älskar hennes pojke.

Och jag ser honom sova där med ansiktet lite åt sidan och jag tänker att aldrig ska du ligga så på Afghanistans mark. Aldrig, älskade unge, ska du ligga där med ansiktet bortvänt utan att andas. Med ett hjärta som slutat att slå.

Linda Karlsson
Aktivist och socialist med solidaritet, medmänsklighet och civilkurage som ledord. Just do it!

På Diakonibloggen har vi skrivit om flyktingar tidigare, men som läget är nu kan vi helt enkelt inte låta bli att lyfta situationen igen, denna gång med fokus på alla ensamkommande barn och ungdomar som lever under enorm press i väntan på eventuell avvisning och återresa. Maila gärna tankar och berättelser till diakoni.se@gmail.com. /Karin och Lotta

En reaktion på ”Jag önskar att hon kan känna att någon bryr sig om honom

  1. Ett av dessa ensamkommande barn bor med oss i vårt hem. Han är en familjemedlem! Hans våndor blir våra våndor. Hans glädjeämnen blir vår glädje. En dag ska det komma ett besked som är livsavgörande för honom. Väntan på det beskedet tär på oss och vi förtränger, medvetet eller omedvetet, tankarna på ett eventuellt mycket smärtsamt och sorgligt avsked. Ibland tänds en gnista av hopp, men varar i regel inte länge. Att inte veta, det är svårt. Att höra rasistiska uttalanden har tyvärr blivit något som tillhör vardagen, men att inse att kloka vänner, trevliga bekanta och en stor skara vanligt hederligt folk inte har en susning om vilka livsöden dessa barn utgör, det smärtar! Vi fortsätter kämpa i vår lilla familj och hoppas att de som leder vårt land låter sig styras av enbart humanism och människokärlek, utan att snegla på politiska vinster och strategier.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.