Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

När kommer frostnätterna till Paris?

Jag tänker ofta på Z. Han var med på alla aktiviteter: Parkour, gitarrspelning, fotboll, kör. Hans svenska är nästintill perfekt. Han älskade skolan och ville bli snickare, men efter fjärde avslaget bestämde han sig för att resa. Nu bor han under en bro i Paris med tusentals andra. Svenska kyrkan där har inrättat en ny tjänst för att kunna ta hand om alla svensktalande ungdomar som flytt från vårt land. De fryser hellre utomhus i Paris med sina drömmar kvar än att riskera att tas till ett så kallat förvar – ett låst boende – och tvingas till Afghanistan.

Z har aldrig varit i Afghanistan. Han har vuxit upp i Iran och kom till Sverige som 16-åring. Först blev han nerskriven i ålder av Migrationsverket. Men när första beslutet kom efter ett drygt år, blev han uppskriven från 17 till 18 år. För om man inte har en giltig ID-handling får man en födelsedag som Migrationsverket bestämmer. Nästan ingen från Iran eller Afghanistan har en ID-handling som svenska myndigheter godkänner.

Den dag ungdomarna blir uppskrivna eller fyller år naturligt får de avslag och en enkelbiljett till Afghanistan. Men först blir de utkastade från HVB, förlorar sina gode män och flyttas till ett asylboende långt bort från skolor och vänner i väntan på plågsamma överklagandeprocesser som sällan leder någonstans, men som är ett hopp om att få slippa daglig rädsla i världens näst farligaste land. Det är i den processen flera ungdomar valt att avsluta sina liv. Döden här ter sig för många skönare än ett liv med våld och ständiga terrorattacker i Afghanistan.

I juni öppnade Barbro och jag ett ideellt boende för att ungdomar skulle slippa flytta. Z var den första som skrev in sig. Idag bor det 25 killar där. Vi hankar oss fram ekonomiskt. Kommunerna har fått miljonbelopp för att ta hand om ungdomarna, men väljer att inget göra. Det är en märklig politik som förs. 35000 ungdomar kom 2015. De fick gå i skolan och började drömma om ett liv här. De flesta berättar att de i princip fick ett löfte om att stanna och uppmaningen att sköta skolan och gå på aktiviteter. Z gjorde som han blev tillsagd. Men så kom ändringen i asyllagen och plötsligt skulle tiotusentals ungdomar inte längre omfattas av lagarna.

Hos oss får de andrum. Vi jobbar heltid och hade aldrig klarat det här om inte killarna själva varit så skötsamma och ansvarsfulla. Vi har möten och kommer överens om rutiner och strukturer och killarna städar, lagar mat och går till skolan varje dag. På nätterna spelar de ibland gitarr eller dricker te tillsammans för att hålla mardrömmarna och oron borta. De lever på 61 kronor om dagen och klagar aldrig. Pengarna ska räcka till allt från toapapper till busskort och vinterjackor.

Ibland ringer Z till mig och frågar: Hur mår du? Jag tänker: Hur orkar du vara så artig och vänlig? Mina egna söner är 17 och 18 år. Hade de klarat resan? Hade de stått ut med att bo där i smutsen och kylan för att hålla hoppet om ett liv utan liv och våld levande? För Z handlar det om att få återse sin familj. Han vet inte var mamman och syskonen är nu. Han vet inte om de finns i livet. Längtan efter dem håller honom levande. Jag tänker ofta på honom och jag undrar när frostnätterna kommer till Paris.

Helena Isaksson Baeck är dokumentärfilmare med fokus på mänskliga rättigheter.

Hon är en av initiativtagarna till prisbelönta Songlines – ett musik-och kulturprojekt för unga som flytt, www.songlines.se. I sitt arbete träffar hon hundratals ungdomar och driver på ideell basis ett boende för att asylsökande ungdomar ska kunna gå kvar i sina skolor, vara med sina vänner och känna trygghet under asylprocessen. Hon är djupt tacksam över de medmänniskor som hjälper till och stöttar boendet och killarna i deras asylprocesser.

På diakonibloggen har vi skrivit om flyktingar förr, men som läget är nu kan vi helt enkelt inte låta bli att lyfta situationen igen, denna gång med fokus på alla ensamkommande barn och ungdomar som lever under enorm press i väntan på eventuell avvisning och återresa. Idag delar vi en film. Maila gärna tankar och berättelser till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on november 25, 2017 by in Diakonalt arbete, diakoni, flyktingar and tagged , , , .
Luciadagen med löfte om #ljus #svenskakyrkan I förlängningen av #metoo publiceras idag uppropet #vardeljus utifrån medarbetares berättelser i Svenska kyrkans kontext. Vi vill informera/påminna om att det i varje stift finns kontaktpersoner just för frågor om sexuella övergrepp. Idag börjar vi nytt tema på diakonibloggen.com, om ensamkommande flyktingbarn. #vistårinteut #ensamkommande Bibelberättelsen om fem bröd och två fiskar. Foto: Anneli Diskerud Morken

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: