”Om de skickar mig tror jag att jag blir dödad…”

Fortsättning på intervjun med H som vi nyligen fick möta på migrationsverkets förvar i Kållered.

”Blir jag skickad till Afghanistan är jag som kristen en skam för hela familjen. Jag är rädd för att jag blir dödad.”

När vi möter H har han varit 13 dagar på förvaret i Kållered. Han vet inte hur länge det blir till eller när nästa eventuella resa är planerad. Bara några dagar tidigare var ett plan bokat och i sista minuten fick H veta att han inte behövde åka. Ovissheten är svår och skapar oro säger H. Han delar rum med tre andra och det är svårt med rutiner och respekt både mellan dem som bor där och med personalen.

Migrationsverket vet att läget är pressat i Afghanistan men H har fått besked om att han ska åka tillbaka och föröka ta sig till en by på landsbygden där det är lugnare. H har överklagat beslutet två gånger men fått avslag. Han berättar att han inte hade varken pass eller papper med sig. Han blev identifierad som hazar genom att personalen tog honom till afghanska ambassaden. Där tittade de på hans utseende och bedömde att han var hazar. ”Går det verkligen till så?” tänker vi och ställer också frågan högt. H nickar bara.

H är alltså kristen sen en tid tillbaka och han berättar att han upplevde det som ett bönesvar att han fick stanna. Vi frågar: ”Om du skulle bli bönhörd igen och få stanna – vad skulle du då vilja göra?” Han ler och berättar att han vill läsa mer språk och bli tolk. Hans svenska är jättebra och han berättar att han tränat väldigt mycket och fått hjälp genom undervisning och google translate. På hans handled sitter ett armband med pärlor med texten ”Ge aldrig upp”.

Och det är så vårt möte slutar – med en bön och en förhoppning om att H inte ska ge upp, att han inte ska tappa modet och att Gud ska vandra med honom oavsett var han än kommer att befinna sig. Och bönen i bilen på vägen hem omfattar många tankar kring beslut, uppehållstillstånd och en önskan om en annan bedömning från Migrationsverket. Amen!

#vistårinteut

/Karin och Lotta

På Diakonibloggen har vi skrivit om flyktingar tidigare, men som läget är nu kan vi helt enkelt inte låta bli att lyfta situationen igen, denna gång med fokus på alla ensamkommande barn och ungdomar som lever under enorm press i väntan på eventuell avvisning och återresa. Maila gärna tankar och berättelser till diakoni.se@gmail.com.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.