Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Våga vistas i glappet

”Han gillade att spela trummor faktiskt, det minns jag att han gjorde när vi var tonåringar, ja faktiskt, han var ju trummis, det tyckte han om.” Orden är min mammas, och tillfället ett av de där sällsynta när vi pratar om min morbror, för jag hade nästan en morbror. Han försvann i en trafikolycka några månader innan jag föddes, det är mer än femtio år sedan nu. För mig är det en sorts saga men jag anar att det är bister verklighet och som om det var igår för min mamma. Jag föddes alltså rakt in i en familj i sorg, en släkt i sorg. Inget konstigt med det egentligen, det händer ju rimligtvis överallt och har gjort i alla tider. Men jag lärde mig snabbt att inte fråga för mycket, särskilt inte mormor och morfar. Jag kan inte minnas att någon nånsin sagt åt mig att inte fråga, men det var tydligt för mig som barn, att om jag ville veta något om min morbror gällde det att lyssna, lyssna noga och göra detektivarbete. Han hade ett typiskt norskt dubbelnamn precis som jag. Min kusin och jag har fått dela på det, det vet vi båda utan att någon egentligen sagt att det är så. Han var nån sorts ingenjör, seglare, friluftsmänniska, han sjöng inte särskilt bra och nu fick jag alltså veta att han tyckte om att spela trummor. Det sätter sig i mig direkt, jag är ju också trummis, jag älskar verkligen att spela trummor. Under barndomen längtade jag ofta efter min morbror och han var på många sätt en manlig förebild för mig. Jag var den lille detektiven med de stora öronen som gick igenom fotoalbum, frågade lite diskret om sammanhang och platser på bilderna men aldrig direkt om personerna. Sen la jag mitt lilla pussel och tänkte att vi nog skulle ha haft en fin relation, min morbror och jag. Samtidigt var det väldigt tydligt att han inte tillhörde mig, han var framförallt mormors och det var henne man måste pejla in för att veta var gränsen för djupdykningar i fotoalbum, gamla rullbandsinspelningar, efterlämnad friluftsutrustning och annat gick.

I mitt arbete som fritidsledare och kanske framför allt som stödgruppsledare senare i livet har jag mött gott om barn och ungdomar som vet allt för väl hur det är att vara detektiver i sin egen familj. Kanske har jag haft en omedveten liten fördel i mötet med dem på grund av min egen historia, kanske har jag kunnat höra det där som inte sägs tillsammans med dem, exempelvis när vi gått igenom olika teman som syftat till att göra vardagen tillsammans med frågor som inte får ställas lite mer uthärdlig. Min egen historia är ju ingenting jämfört med dem som lever dagligen i olika sorters kaos som ingen vill eller kan prata om. Jag kunde gå i och ur mina funderingar när jag själv ville, men det kan inte de barn och ungdomar som lever i det glapp vi tillsammans skapar när vi inte vågar prata om till exempel missbruk, psykisk ohälsa, omsorgsbrister och övergrepp. För vi har ett gigantiskt glapp i vårt samhälle och det är fullt av detektiver som lägger enorm tankemöda och kraft på att göra sin vardag begriplig, oftast bara genom att lyssna och notera. De stör ingen och får därför heller ingen hjälp. Jag är rätt säker på att till exempel min mamma hade berättat en massa för mig om jag frågat när jag var liten, men barn är mycket bra på att känna efter när det är läge och inte. De är mycket måna om att göra sin del av arbetet med att skapa fungerande sammanhang i sina familjer och när det kommer till de frågor jag nämnde tidigare och fler med dem är det viktigt att vi inte lämnar alla dessa barn ensamma i glappet. Det är vi vuxna som måste våga fråga och berätta, inte barnen och ungdomarna. Vi måste våga vistas i glappet tillsammans med dem, tillsammans med skambelagda sjukdomar, till synes olösliga problem, familjehemligheter och strukturer som förtrycker och håller nere.

Att få veta sanningen, så som den är och att få vara sig själv, veta om och förstå sina rättigheter, att få hjälp att hitta platser och forum att trivas och blomma i är alla barns och ungdomars rättighet. Den överraskande kraften i en liten pusselbit skall inte underskattas tänker jag och spelar upp en liten film i huvudet där jag och min morbror lirar lite trummor ihop. I filmen är han gammal, över åttio år, och han visar mig några jazztrix från femtiotalet och vi skrattar lite åt att jag inte riktigt fattar hur jag ska göra… Så blir mitt inre glapp lite mindre och jag stärks i min övertygelse om att det är dags att göra något åt det stora till synes ohanterliga glappet i vårt samhälle.  #kämpaförvarendaunge

Per-Ivar Östmann

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on juni 28, 2017 by in Barn, Diakonalt arbete, diakoni and tagged , .
Bibelberättelsen om fem bröd och två fiskar. Foto: Anneli Diskerud Morken Berörda av ett starkt möte - bön om asyl.🙏 Vi skriver snart mer på diakonibloggen. #vistårinteut Bamse o @dunkels vilken kombo o tack alla medverkande idag "tryggare kan ingen vara" #tryggare17 #svenskakyrkan Fika på cafébönan, en verksamhet i Töcksmarks församling. Foto: Anneli Diskerud Morken

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: