Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Vad, vem, hur är Gud?

Vem kan svara på det? Jag arbetar sen länge i Svenska kyrkan så jag borde väl kunna svara, men jag svarar nog olika från dag till dag, om jag ens kan formulera mig.

Jag växte upp på 70-talet i en tid när kyrkan tog mycket större plats i det officiella samhället. Till exempel blev vi värvade till kyrkans barnkör under skoltid, vi hade bönestund före gymnastiken och stod i kö och sjöng ”Thank you Lord for giving us food” innan vi fick äta lunch. Då var min bild att Gud var en man och att de vuxna var hans ställföreträdare på jorden.

Under högstadietiden var det i princip endast de som tillhörde ett annat samfund som inte konfirmerade sig och när hela skolan skulle lära sig bugga satt pingstvännerna på läktaren och tittade på eftersom de inte dansade av religiösa skäl. Efter konfirmationen var väldigt många med i kyrkans ungdom, nu är vi inne i 80-talet och den karismatiska våg som svepte fram över västkusten. Det var stora ungdomsgrupper i de flesta församlingarna runtomkring där jag bodde, en landsortsförsamling kunde ha en ungdomsgrupp med 50-60 medlemmar. I den här vågen fanns allt från vänsterorienterade solidaritetsyttringar som talade mycket om mänskliga rättigheter och etisk handel till typisk amerikansk förkunnelse om ändens tid, Jesu återkomst, uppryckelsen och budskap som att ”Djävulen går omkring som ett rytande lejon i natten”. Hårdrock, populärkultur, spirande sexualitet och jämlikhet mellan könen var farliga saker och bibeln sades vara mycket tydlig gällande just detta. Där och då var jag så stressad och rädd av all undervisning, som ingen människa kunde leva upp till utan att ljuga för sig själv, att jag inte hade någon Gudsbild, eller snarare, Gud var nog någon jag kände att jag måste gömma mig för – jag och min vaknande tonårssexualitet, jag och mina hårdrockshjältar, jag som högst troligt skulle bli lämnad kvar när Jesus kom tillbaka i härlighet för att hämta sina trogna.

Sen utbildade jag mig till fritidsledare och slet med att försöka leva upp till kraven på helighet som hängde kvar från det tidiga 80-talet. Det gick givetvis inte, det blev tydligare och tydligare att Gudsbilden som präntats in under ungdomsåren var omöjlig. Jag vet inte om jag levde endast ett halvt liv eller möjligtvis ett dubbelliv, men effekten blev i alla fall bland annat havererade relationer och stor skuld och skam över att vara den som sårade och misslyckades.

Till sist var det något inom mig som gjorde att jag ”reste mig och gick” – jag slutade tänka på det, lät bli bara. Efter många års jobb som fritidsledare i kommunen hamnade jag än en gång i kyrkan, nu med ett särskilt ansvar för utsatta barn och ungdomar. Och när jag stod inför att bestämma mig för om jag verkligen skulle gå in i det beslutade jag mig för att arbeta för att det som hände mig som tonåring inte ska drabba dem som är tonåringar nu.

Med ett sådant bagage, borde jag inte bara vända Gud och kyrkan ryggen? Borsta dammet från mina kläder och gå vidare? Det skulle jag ju förstås kunna göra, men med några år av reflekterande bakom mig är det ju faktiskt så att det var olika människors tvärsäkra läror om vem Gud är och vad han vill som ställde till det för mig. Jesus och jag har egentligen aldrig haft några större issues… även om en del av det han sägs ha sagt är svårt att förstå. Och när jag fick chansen att i mitt yrke reflektera över det jag varit med om och möjlighet att förändra utifrån mina erfarenheter så tog jag den. Jag fyller femtioett i år och den femtonåriga pojken som bor inuti mig är inte rädd längre.

Tror jag på Gud då? Det beror på vad du menar med Gud. Är jag kristen då? Jag tycker det, men det finns nog rätt många som anser sig kristna som inte tycker det. Finns Gud ? Just idag tänker jag så här: Jag tror att Gud finns… fast jag vet inte säkert… kan inte bevisa det… Men om Gud finns så vill hen att jag skall leva, älska och vara glad, ledsen och arg när det behövs, göra gott mot mina medmänniskor och kämpa för rättvisa, jämlikhet och barns rättigheter. Ja, men om Gud inte finns då? Tja, då gör jag väl det ändå.

Per-Ivar Östmann, projektledare, Svenska kyrkan Tjörn.

PS Jag rekommenderar alla att se det avsnitt av ”När livet vänder” där Anja Kontor intervjuar Peter Hallström, jag kände igen mig i mycket av det som sägs i programmet även om hans historia är långt mer dramatisk än min. DS

Vi på diakonibloggen är nyfikna på vilken gudsbild du bär på. Vi får läsa inlägg från gästbloggare och hoppas att du också vill dela med dig av dina tankar och reflektioner – skriv en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

 

 

2 comments on “Vad, vem, hur är Gud?

  1. Karin Thunell
    maj 29, 2017

    Mitt Gudsbild har ändrat sig med tiden!Ex.Om jag som barn cyklade de 12Km hem i hagel, frågade jag Gud vad jag hade gjord fel!Jag har alltid pratar med Gud! Men i dag har jag bilden av Gud som försoning!
    Jag går inte i kyrkan,som jag sa till min präst i den by jag bodde i innan, da han påpekade att jag inte syntes till i kyrkan! Jag sa: Jag tror inte Gud ser mig mera, om jag sitter i kyrkan på tredje raden, med grön hatt! Gud finns med överallt! När jag blir tillfrågat om min tro,säger jag: Ja jag tror på Gud! Men jag slår inte andra i hovudet med min tro! Med vänlig hälsning Karin😇

  2. Britt Jakobsson
    maj 29, 2017

    Jag har sökt, läst och grubblat. Stannat vid ”världsalltet är en pågående process som jag kallar Gud”. Filosofen Martinus har hjälpt mig dit. Varför har inte Svenska kyrkan tagit honom till sig? Han förklarar allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on maj 28, 2017 by in Diakonalt arbete, diakoni, Gudsbild and tagged , , , .
Bibelberättelsen om fem bröd och två fiskar. Foto: Anneli Diskerud Morken Berörda av ett starkt möte - bön om asyl.🙏 Vi skriver snart mer på diakonibloggen. #vistårinteut Bamse o @dunkels vilken kombo o tack alla medverkande idag "tryggare kan ingen vara" #tryggare17 #svenskakyrkan Fika på cafébönan, en verksamhet i Töcksmarks församling. Foto: Anneli Diskerud Morken

@diakoniblogg

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: