Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

”Mamma, jag vill dö, det blir inte så jobbigt då…”

Vi började märka att något inte stod rätt till, men hur allvarligt det var, var vi inte beredda på.

Här delar två föräldrar med sig av sin berättelse om att ha ett barn med psykisk ohälsa.

Under småbarnsåren hade vi en glad tjej för det mesta, med lockigt hår och blåa ögon. Hon som lade huvudet på sned när hon såg något hon ville ha och tindrade med sina ögon och alla smälte.

human-765710_1280Sedan blev hon äldre och kraven ökade. Framförallt kraven på flexibilitet och att förstå skolans värld. Det var då vi förstod att hon inte mådde så bra. Vår glada tjej förvandlades mer och mer till en tjej som ville vara hemma, stänga in sig och som sällan såg glad ut. Ingen typisk tioåring. Inget var längre speciellt roligt och skolan avskydde hon. Vi fick höra att det kanske var en ”fas som går över, prepubertet, hon växer nog ifrån det, alla mognar olika och det är inte lätt idag att vara barn”.  Det blev många kvällar med trötthet, gråt och ilskeutbrott om vartannat. Sedan hände något som fick oss att förstå allvaret i hur hon mådde. Av en händelse pratade vi med kuratorn som berättade att det hade hänt en episod i skolan. Hon hade blivit så trött av att inte kunna hantera omgivningen så hon hade hämtat en kniv och gått iväg och sagt att ”det är bättre jag är död, jag vill inte leva längre”. Skolan hade valt att avvakta några veckor med att berätta det för oss. Kanske var det en engångsgrej? Vi pratade med vår lilla tjej, vi diskuterade med skolan om stöd. Men inget hjälpte. Så kom ångest smygande, vår tidigare så glada lilla tjej kunde gråta okontrollerat och säga att huvudet exploderade. Hon drog sig i håret så det skulle bli lugnare i huvudet. Hon stoppade metallgem i munnen i skolan, hon blev arg på lektionerna, hon verkligen skrek efter hjälp. Ofta uttryckte hon med ord att hon inte ville leva längre. ”Mamma, jag vill dö, det blir inte så jobbigt då.” Då stod vi där, hjälplösa och frågade oss: Hur ska vi räcka till?

Vi kontaktade barn- och ungdomshälsan vilket resulterade i försök från dem att få skolan att förstå att det var allvar nu. Långsamt men säkert började man kartlägga skolsituationen. Vad kunde utlösa hennes mående? Psykologen och sköterskan var tydliga – inget barn ska behöva känna att det är bättre att det dör än lever. Skolan började förstå att man var tvungen att möta henne efter hennes egna förutsättningar. Man började anpassa och bygga upp förtroende för de vuxna i skolan och samtidigt ta hennes tankar och funderingar på allvar. Hennes mentor backade flera steg i undervisningen så att hon skulle få möjlighet att lyckas för att på så sätt stärka hennes självkänsla. Personalen arbetade mycket för att få det att fungera. Hon började kuratorssamtal och parallellt med detta gjordes en utredning i skolan och på BUP. Efterhand blev skolan uthärdlig, ångesten började släppa och hon började få tillbaka lite av sig själv.

Idag är det en skör liten tjej, som har svårt att se det positiva i saker, som drar sig undan och som har svårt med förtroende för skola och vuxenvärld. Hon har fortsatt kontakt med BUP, hon har fått möjligheten att byta skolform till en skola med mindre undervisningsgrupper och mer resurser vilket hon just nu är väldigt glad för. Kanske kan skolan bli något positivt även för vår lilla tjej i framtiden med rätt stöd av vuxenvärlden. Och kanske kan vår berättelse öppna ögonen för oss vuxna att psykisk ohälsa faktiskt inte har någon ålder. Och att det är otroligt viktigt att ta även barns känslor på allvar.

Henrik & Hanna, stolta föräldrar till en tjej som idag gick till nya skolan med ett leende på läpparna!

Under september, diakonins månad, är temat på diakonibloggen barns och ungas psykiska ohälsa. Läs gärna gästbloggarnas tankar, dela med dig av dina reflektioner via mail till diakoni.se@gmail.com eller skriv i en kommentar vad du tycker. /Karin & Lotta

2 comments on “”Mamma, jag vill dö, det blir inte så jobbigt då…”

  1. Anna Nilsson
    september 25, 2016

    Såååååå viktigt att prata om!! Har själv börjat föreläsa om min egen resa med många år av ätstörningar, självskadebeteende, inläggningar osv.
    Ni gör ett viktigt arbete!

  2. Pingback: När fasaden tillåts spricka kan morgonljuset falla in | Diakonibloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on september 25, 2016 by in Barn, psykisk ohälsa and tagged , .
Luciadagen med löfte om #ljus #svenskakyrkan I förlängningen av #metoo publiceras idag uppropet #vardeljus utifrån medarbetares berättelser i Svenska kyrkans kontext. Vi vill informera/påminna om att det i varje stift finns kontaktpersoner just för frågor om sexuella övergrepp. Idag börjar vi nytt tema på diakonibloggen.com, om ensamkommande flyktingbarn. #vistårinteut #ensamkommande Bibelberättelsen om fem bröd och två fiskar. Foto: Anneli Diskerud Morken

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: