Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Men vad händer om jag hatar mig själv?

Den som är ung och lider av psykisk ohälsa har ofta väl utvecklade antenner som känner av vem i omgivningen som det går att samtala med. Vem man vågar glänta på locket till det mörka, såriga, svåra där innanför. Läraren, prästen, pappan eller fotbollstränaren? Eller konfirmandledaren.

thMFNR44N0Hon var konfirmand, jag var konfirmandassistent. Hon led av en ätstörning, jag hade precis besegrat min. Vi satt på en stengärdesgård och pratade om Gud, kroppen och självhat. Fast egentligen var det mest hon som pratade. Jag lyssnade, nickade och speglade henne. Men så plötsligt ställde hon en fråga som krävde mer av mig. Den gick inte att humma sig förbi.

”Gud har skapat mig”, började hon trevande.

Jag nickade instämmande.

”…och jag är skapad till hans avbild.”

Jag fortsatte nicka.

”Men vad händer då när jag hatar mig själv? När jag hatar min kropp. När jag skiter i maten och spyr upp allt jag äter. Hatar jag Gud då? Om jag nu verkligen är skapad till hans avbild?”

Frågan hängde brännande mellan oss innan mitt 21-åriga jag försökte svamla ihop något överslätande. Men det blev inte bra. Jag lyckades inte ge henne det svar hon hade behövt. Det skulle dröja nästan tio år innan jag fick svaret, från en vän jag intervjuade i ett bokarbete. Hon sa: ”Att skada sig själv är något Gud gråter åt, men inte något Gud blir arg över”. Precis det önskar jag att jag hade kunnat förmedla till min konfirmand där i kvällssolen. Och precis det önskar jag att vi kan förmedla till de tusentals människor som varje år söker sig till kyrkan när själen gör ont.

Gud är en Gud som gråter med oss när vi gråter. Som delar våra tårar och erbjuder sina axlar att bära våra bördor. Vårt uppdrag är att förmedla evangelium. Den som söker sig till kyrkan med psykisk ohälsa, söker inte sjukvård eller socialtjänst. Den söker efter kyrkan. Efter GUD. Därför är det kyrka vi ska vara – inte institution.

Så vi lyssnar. Vi delar ett stycke livsväg med hjälpsökande. Vi ber för dem vi möter. Vi är det ställföreträdande hoppet som tröstefullt sveper in människor i vetskapen att Gud alltid älskar och aldrig överger sina människor. Vårt uppdrag som kyrka är inte att bota, fixa eller lösa alla människors sjukdomar och problem. Nej, det är detta vi är sända att göra.

Lyssna.

Dela vardag.

Be.

Sprida evangelium.

 

När vi gör det bidrar vi till ett bättre liv för människor med (eller utan) psykisk ohälsa.

 

/ Thérèse Eriksson

Beteendevetare, författare och prästkandidat

Under september, diakonins månad, är temat på diakonibloggen barns och ungas psykiska ohälsa. Läs gärna gästbloggarnas tankar, dela med dig av dina reflektioner via mail till diakoni.se@gmail.com eller skriv i en kommentar vad du tycker. /Karin & Lotta

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on september 8, 2016 by in Diakonalt arbete, psykisk ohälsa and tagged , , , .
Idag börjar vi nytt tema på diakonibloggen.com, om ensamkommande flyktingbarn. #vistårinteut #ensamkommande Bibelberättelsen om fem bröd och två fiskar. Foto: Anneli Diskerud Morken Berörda av ett starkt möte - bön om asyl.🙏 Vi skriver snart mer på diakonibloggen. #vistårinteut Bamse o @dunkels vilken kombo o tack alla medverkande idag "tryggare kan ingen vara" #tryggare17 #svenskakyrkan

@diakoniblogg

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: