Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Det handlar om att vilja – inget annat

Jag sitter längst upp till vänster i Conventum i Örebro och lyssnar på giganten Thomas Hammarberg som avslutningstalar för 1200 personer från hela Sverige när årets Barnrättsdagar avslutas. I två dagar har vi samtalat med varandra och lyssnat på fantastiskt kunniga föreläsare kring årets ämne ”barnkonventionen som lag”. Hammarberg gör en viktig poäng i sitt tal när han påpekar att vi på inget sätt behöver vänta med att följa barnkonventionen eftersom den redan gäller, även om den inte är en tvingande lag… Just detta stannar kvar i mig.

IMG_9343Det finns ingen som helst anledning att vänta, barnkonventionen gäller redan. Detta kan inte ropas högt nog tänker jag… Jag har arbetat som fritidsledare i över 25 år nu, mer än 15 av dessa år har jag varit stödgruppsledare för barn och unga som får sina liv präglade av vuxnas missbruk, psykiska ohälsa, våld och bråk och även övergrepp i alla tänkbara och otänkbara varianter. Att leva i något av detta innebär en stress som de flesta av oss andra har svårt att förstå. Men vi vet att när vi räknar ihop det här så handlar det om ca 5-7 barn i varje svensk skolklass. Vi vet detta, det är icke ett ämne att tvista om. Vi vet också att det bästa ett samhälle kan göra, ur alla aspekter, är att ta hand om sina minsta, särskilt de som tvingas utstå det jag beskriver tidigare i texten. Detta vet vi, det är inte heller något att diskutera.

Varför är det då så, att det i vissa kommuner finns stödgruppsverksamheter med brett stöd som strävar allt de kan efter att faktiskt försöka nå alla dessa 5-7 barn i varje skolklass, medan det i andra kommuner finns en liten verksamhet med några få eldsjälar som skriker sig hesa och och måste lägga all sin energi på att inte sparas bort, och i en tredje kommun finns det ingen verksamhet alls. Hur kan det vara så? Hur kan det vara så att just dessa väl belagda slutsatser om barn som far illa på grund av vuxnas ohälsa och beteenden är så lätta att bortse ifrån? Hur kan det vara så?

Det finns förstås en rad förklaringar – det handlar om ansvar, budget, vem ska betala, det finns ingen tvingande lag och så vidare – men det är inga ursäkter eller godtagbara anledningar. För det handlar om att vilja, vilja se att det är sant att det i just min kommun, i varje skolklass, går mellan fem och sju barn som skulle må oerhört mycket bättre om de fick adekvat stöd. Det handlar om att vilja skaffa fram de medel som krävs, vilja sätta sig in i vilka metoder för stöd som finns. Vilja följa barnkonventionen som vore den redan lag. Finns den viljan där du bor? Fråga din kommun, för om viljan att hjälpa finns så är det bara att sätta igång, att räkna 5-7 barn gånger antal skolklasser i kommunen är inget svårt.

Det handlar om vilja, inget annat.

Per-Ivar Östmann, stödgruppsledare, Stenungsund

#kämpaförvarendaunge

I augusti och september kommer diakonibloggen att lyfta temat psykisk ohälsa med ett särskilt fokus på unga, detta i enlighet med diakonins månad 2016. Diakonins månad initieras varje år i september av Sveriges Kristna Råd. /Karin & Lotta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Bibelberättelsen om fem bröd och två fiskar. Foto: Anneli Diskerud Morken Berörda av ett starkt möte - bön om asyl.🙏 Vi skriver snart mer på diakonibloggen. #vistårinteut Bamse o @dunkels vilken kombo o tack alla medverkande idag "tryggare kan ingen vara" #tryggare17 #svenskakyrkan Fika på cafébönan, en verksamhet i Töcksmarks församling. Foto: Anneli Diskerud Morken

@diakoniblogg

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: