Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Jag har aldrig känt mig så fri

per-Ivan”Så vad är integration, vad betyder ordet, vad betyder det i vardagen”? Ännu en gång ställs jag inför frågan om vad integration är. Det är inte så lätt att svara på, särskilt idag när all diskussion och debatt är infekterad så att ett enda spetsigt ord nästan blir omöjligt att ta tillbaka. Jag är på kurs tillsammans med ett trettiotal kollegor inom Svenska kyrkan. Kursen handlar om hur vi inom ramen för kyrkans arbete kan hjälpa till med bland annat integrationsfrågor. Vi pratar om väldigt mycket annat också, till exempel får vi en genomgång av hur lagar och regler kring asylfrågor, uppehållstillstånd, anhöriginvandring och annat ser ut idag och hur det skulle kunna bli om regeringens förslag till förändring blir godkänt. Det är en dyster men fascinerande föreläsning, jag får nästan ont i huvudet av att ta in allt. När de båda juristerna som hållit i föreläsningen ska avsluta gör de det med sammanfattningen, att de som förlorar absolut mest om lagförslaget går igenom är barnen. Detta sker alltså samtidigt som vi lägger tid och pengar på att utreda hur vi ska gå tillväga när barnkonventionen skall bli svensk lag. Tanken svindlar, alla dessa barn…

Dagen efter att kursen är slut är jag hemma igen, fylld av allt vi pratat om, alla kollegornas exempel, allt vi kan göra för att fortsätta hjälpa till. Jag kan fortfarande inte förklara vad ordet integration betyder, men det känns som jag är det på spåren. På kvällen kommer svaret till mig, i min telefon, det blippar till och en chatbubbla ploppar upp på skärmen, ett meddelande från en gammal jobbarkompis. Han undrar om jag har adressen till en lokal cykelverkstad, han ska nämligen fixa två cyklar som han tänker ge till två ungdomar som inte har några cyklar sen tidigare. När jag svarat och vi ”pratat ikapp” lite sen sist avslutar vi, då liksom klickar det i mig, detta är integration!

bicycle-1169523_1280Varför? Jo: Jag, son till två arbetskraftsinvandrare från Norge, har adressen till cykelverkstaden som drivs av den italienske mannen som flyttat hit till sin svenska/norska/judiska stora kärlek. Adressen vidarebefordrar jag till min före detta jobbarkompis som flydde hit undan kriget på Balkan, han ska bland annat fixa den gamla Crescent han köpte när han först kom hit -93. Cykeln tänker han ge vidare till en yngling från Östafrika så han ska kunna cykla de tre kilometrarna till skolan från boendet han är placerad på.

”Jag minns när jag köpte cykeln, vi cyklade runt mitt i natten, det var 25 minusgrader, mitt i vintern, jag har aldrig känt mig så fri”, skriver min vän innan vi säger godnatt. Nu ger han den friheten vidare till någon som behöver den. Integration.

Per-Ivar Östmann

Vi fokuserar på flyktingar – möten och berättelser. Vill du dela erfarenheter? Skriv en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com.

 

One comment on “Jag har aldrig känt mig så fri

  1. Bengt Holmberg
    mars 15, 2016

    Vilket bra inlägg – ingen ilska, inga ättiksdoftande argument, bara en fin berättelse som så väl illustrerar vad integration handlar om!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

@diakoniblogg

  • RT @svenskakyrkan: Gud, i din händer vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro. Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd… 2 hours ago

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: