Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Hej! Hur mår du? Vill du lära känna mig?

En kväll på ett asylboende i Jönköping kom en ung afghansk kvinna till mig. Hon klappade mig på axeln och sa ”Hej! Hur mår du? Vill du lära känna mig?”. I det tysta tillbakadragna Sverige tog Aqila initiativet till att knyta kontakt med mig. Så enkelt, ärligt och friskt, men ändå så sällan…

MarianaVi började samtala och tankarna tog mig tillbaka till dagen jag först kom till Sverige. Jag mindes hur jag tog bussen från Rumänien till Jönköping. Jag mindes att min första måltid på svensk mark var en sallad som jag köpte på en pizzeria i Jönköping och som jag sedan åt i Stadsparken där man kunde blicka ut över hela Jönköping. En mäktig känsla om att allt var möjligt gav sig då till känna…

När jag fick förfrågan om jag ville skriva ett inlägg om varför jag tyckte att det var viktigt med integration, kände jag att det skulle vara en enkel uppgift. Trots att jag i olika sammanhang har understrukit vikten av att integreras så var det inte förrän nu som jag fick ägna lite djupare tankar och funderingar åt vad själva ordet integration innebär.

Vad menar vi egentligen med integration? Är man integrerad om man talar svenska, har ett jobb, bidrar till samhällets välfärd och i sådana fall, hur integrerar man? Vad är det som krävs för att en nyanländ i Sverige ska integreras? Vad är det hen saknar allra mest för att kunna integreras?

Aqila och EzztullahDen kvällen på asylboendet fick jag även träffa Aqilas man, Ezztullah. De berättade för mig att de hade träffat Leif och Barbro i en kyrka i Jönköpingstrakten. De är snälla människor. Svenskar är snälla människor. De visste att de var snälla människor så fort de kom till Sverige och träffade på polisen. De var snälla, inte som de som de hade träffat i andra länder under resan till Sverige. Polisen frågade om de ville stanna kvar i Sverige! De vågade lita på polisen och svarade att de gärna ville stanna.

Vill du lära känna oss, frågade de mig. Vi har så mycket att berätta! Vi vill berätta om vad vi har varit med om och om hur vårt samhälle såg ut i Afghanistan. Om hur kvinnor och män inte hade samma status och om hur talibaner skulle skära av näsan på flickor och kvinnor som ville gå i skolan…

Jag frågade dem hur deras vardag såg ut efter ankomsten till Sverige. De svarade att de har försökt att lära sig nya saker varje dag. På resan till Sverige bodde paret ett tag i Pakistan. Där lärde Aqila sig engelska. Idag håller hon i kurser i engelska för de andra som bor på asylboendet. Hon vill lära sig svenska och skaffa sig ett jobb, allt det som hon inte vågade drömma om under tiden i Afghanistan. Sverige är för dem en början på något nytt, början på något bra.

Jag kände igen mig i Aqila. Jag kände igen känslan om att allt är möjligt! Jag kände igen den driftiga kvinnan i Aqila. Hon är där jag var för drygt 10 år sedan fast med sämre kort på hand än vad jag hade som kom från ett annat europeiskt land.

Jag kom då att tänka på min integrationsresa. Idag inte enbart talar jag svenska, utan även tänker på svenska. Jag är utbildad jurist, har ett jobb, engagerar mig i samhällsfrågor, har ett stort nätverk och bidrar till samhällets välfärd. Sverige är mitt hem! Jag känner mig integrerad! Mina vänner har ofta beskrivit mig som målmedveten och driftig. Detta har såklart varit en bidragande faktor men det har inte varit den enda faktorn som har gjort min integrationsresa kort. Vad mer krävs för att kunna integreras?

Under samtalet med Aqila och hennes man kände jag även igen en avsaknad. Det var avsaknaden av att veta hur man ska gå tillväga. Var ska man börja? Aqila berättade att hon inte tänkte tillåta osäkerheten som hon kände inför framtiden prägla hennes tillvaro i Sverige. Hon vet inte om hon får stanna, men hon vet det hon själv kan påverka. Hon vill lära sig svenska! Hon vill hjälpa människor! Hon vill lära känna nya människor! Hon är målmedveten och hon är definitivt driftig. Vad mer krävs?

Jag vet nu att den andra bidragande faktorn till min integration har varit människor som vågade lära känna mig och som nu är mina vänner och utgör en del av den familj och nätverk som jag saknade när jag kom hit. De har visat mig vägen in i det svenska samhället med Kalles Kaviar, midsommarfirande, skattedeklaration, Platsbanken med mera och samtidigt varit nyfikna på mitt tidigare liv i Rumänien.

Jag skulle vilja påstå att var och en har ett ansvar för att lyckas med integrationen, svensk som nyanländ. Det talas ofta om vad invandringen kostar men faktum är att en tidig integration inte enbart leder till lägre kostnader och ökade skatteintäkter utan även ett Sverige som blir rikare på nya kunskaper och erfarenheter som vi tillsammans har nytta av i framtiden.

Vill du ha ett bättre Sverige? Gör som Aqila! Hej! Hur mår du? Vill du lära känna mig?

Mariana-Daniela Morosanu

Vi fokuserar på flyktingar – möten och berättelser. Vill du dela erfarenheter? Skriv en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

2 comments on “Hej! Hur mår du? Vill du lära känna mig?

  1. Aqila soltani
    januari 30, 2016

    Thank you verey much dear and lovely Mariana Daniela!

  2. Pingback: Låt oss integrera mera! - Integrera Jönköping

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on januari 30, 2016 by in flyktingar, Integration and tagged , , , .

@diakoniblogg

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: