Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Som du och jag

IMG_1984Sex vuxna. Sex barn mellan 2 och 10 år. Två soffor, en matta, en tv. I Huskvarna, i Sverige. I trygghet.

IS kom till deras by i Syrien. De hörde om halshuggning av tre kristna. De blev hotade. ”Konvertera, betala eller dö.”

De lämnade allt – sina hus, ägodelar, besparingar, smycken. Allt såldes för att få råd att betala smugglarna. De färdades genom Europa i månader. Med ett litet barn.

Jag frågar. En av männen svarar tveksamt först. Men han vill berätta även om det är plågsamt. För släktingar finns kvar. Alla kunde inte åka. Jag frågar om de kan komma hit. De skakar på huvudet o utbrister. Hur?! Inga pengar!

En av kvinnorna börjar gråta.

Jag har sett reportagen på Aktuellt kl 21 på kvällarna i min mysiga tv-soffa. Jag har försökt sätta mig in i hur de förtvivlade flyktingarna känner sig. Jag har ryst när jag sett IS svarta flaggor. MEN, det  är meningslöst för jag kan inte förstå och jag kan inte känna den empati jag borde känna för dem. Det är alldeles på tok för annorlunda och  för stort för mig.

Men så, när vi sitter där och pratar och jag ser att de har lika tajta jeans som jag och hör deras berättelse, tänker jag att de levde ett modernt vanligt liv i Syrien och precis som du och jag hade de framtidsdrömmar. De handlade på ”Ica”, de sparade i aktier, de läste läxor med barnen, de funderade på vad de skulle göra till helgen… Ett v a n l i g t liv! De hade säkert också svårt att sätta sig in i hur till exempel de krigsdrabbade irakierna hade det. Det fanns inte på kartan att de skulle bli FLYKTINGAR!

Men när några unga killar ville retas lite med Assadregimen och kladdade en provocerande text på en mur, då var snart kriget igång. Snabbt blev det räfst och rättarting och de unga pojkarna straffades med tortyr. Hämnd… Ja så var man plötsligt inne i en ”vi och dom” – konflikt som urartade och nu – de ser inget hopp, ingen framtid och ingen lösning på kriget.

De är inga flyktingar. De är människor på flykt. Individer. Som var och en upplever detta på sitt sätt.

Jag tänker att det är bra att de bor här alla så trångt i denna svåra situation. För alla undersökningar visar att det människor i kris anser viktigast är relationer. Överst på listan kommer inte boende, utbildning, jobb. Nej man vill vara med sina nära och kära!

En av kvinnorna har en intensiv och närvarande blick. Hon ler hela tiden när vi ser på varann. Är det äkta? Jag tror det. Tolken översätter att hon är så tacksam för den hjälp hon hittills fått av kyrkan. Hjälp??! Det är en droppe i havet, tycker jag, men uppenbarligen inte för henne.

När jag lämnar dem är jag rikare. På ett sätt glad. Att människor kan vara så fina trots allt de får kämpa med. Det gör mig ödmjuk och rörd.

När jag senare på kvällen slår mig ner i TV-soffan och hör ytterligare ett i raden av reportage om flyktingkrisen och alla tusentals som kommer till Sverige varje vecka, tänker jag på att det är människor, inte flyktingar, de pratar om. Som du och jag.

Om kriget kom till Sverige. Vem skulle åka och vem skulle få stanna i min familj? Omöjligt val. Men det omöjliga valet görs hela tiden. Just nu.

De är människor, som du och jag.

Helena Ask, diakon i Huskvarna

Vi fokuserar på flyktingar – möten och berättelser. Vill du dela erfarenheter? Skriv en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

 

 

 

 

 

 

One comment on “Som du och jag

  1. Harry Harrysson
    november 10, 2015

    Helena Ask Tack! Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Tillsammans med våra medmänniskor verka i ödmjuk gemenskap. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Min hand, Guds välsignelse till Dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on november 8, 2015 by in Diakonalt arbete, flyktingar and tagged , .
Luciadagen med löfte om #ljus #svenskakyrkan I förlängningen av #metoo publiceras idag uppropet #vardeljus utifrån medarbetares berättelser i Svenska kyrkans kontext. Vi vill informera/påminna om att det i varje stift finns kontaktpersoner just för frågor om sexuella övergrepp. Idag börjar vi nytt tema på diakonibloggen.com, om ensamkommande flyktingbarn. #vistårinteut #ensamkommande Bibelberättelsen om fem bröd och två fiskar. Foto: Anneli Diskerud Morken

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: