Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Tänd ljus!

I torsdags var det som att tiden hejdade sig. Vi var många som fick en groteskt tung och sorgesam känsla i hela kroppen -”Nej, detta kan inte vara sant…”. Att nu ha kommit fram till att avsluta temat existentiell hälsa på diakonibloggen känns skrämmande aktuellt. För många personer blev just existensen något som ställdes på sin spets den där torsdagsförmiddagen på en skola i Trollhättan.

Vi tror att den existentiella aspekten av vår mänskliga natur är viktigt att lyfta fram. Det har vi fått bekräftelse på genom våra gästbloggare och de olika inlägg som delats. Cecilia Melder skrev för några år sen en avhandling med syfte att lyfta vikten av existentiell hälsa. Kan vi idag inom vården och inom livet mer bejaka de existentiella frågorna och konsekvenserna av att fundera kring existens och mening menar hon att vi i förlängningen får friskare och helare människor. Till denna avhandling hänvisade också biskop Fredrik Modéus där han i en debattartikel utmanade Folkhälsomyndigheten och efterlyste existentiell hälsa som ett viktigt målområde för folkhälsans utveckling. På Facebook finns ett nätverk för existentiell folkhälsa, vilket presenterades av Kristina Granath, en av dem som ligger bakom detta nätverk.

Distriktsläkare Katarina Stolt Simfors satte fokus på vikten av existentiell hälsa och en känsla av sammanhang inom vården. Peter Svärdsmyr belyste flyktingars situation och reflekterade över hur lika vi är som människor – vårt behov av och längtan efter att få vara till nytta, göra skillnad, att ens liv får ha betydelse. Axel Dahlin skrev sången ”Som jag är” ur den existentiella synvinkeln.

Vi fick också del av personliga berättelser om den existentiella hälsan i livet och vardagen, bland annat av sjukhuspräst Thomas Sjöberg.

3823587e-2ed0-4307-9246-c3d4e241e53d_500Vi människor har våra olika bagage. Vår existentiella hälsa handlar om hur vi ser på livet. Samtidigt är vi lika, med längtan, behov och strävan. Och rädsla. Det där som hände 22 oktober 2015 på en skola i Trollhättan kryper så nära. Död och ondska – mitt i det som ska vara tryggheten. Samtidigt lyser trotsiga ljus i mörkret. Kärlek och omsorg om människor som sörjer, manifestationer för antirasism och tolerans, fördömande av våldshandlingar. Låt oss fortsätta att tända ljus istället för att enbart förbanna mörkret! Det kan betyda så mycket mer än vi tror.

Karin & Lotta

Bild: Göteborgs-Posten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

@diakoniblogg

  • RT @svenskakyrkan: Gud, i din händer vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro. Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd… 2 hours ago

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: