Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Döden tänkte jag mig så

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden
Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden
för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut
Han gick från soluppgång till soluppgång
Det var den sista dagens morgon
Jag stod som harens unge när han kom
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Och när jag somnat började han gå
Döden tänkte jag mig så

Bo Setterlind

När jag var elva år dog min farfar. Det var den första av mina nära anhöriga som gick bort. Han var gammal (tyckte jag då, fast han ännu inte fyllt 80 år), och de sista åren hade han tillbringat på långvårdsavdelning där den långa magra kroppen alltmer dragits ihop i fosterställning. Hans död var inte oväntad men ändå hård och kall för mitt barnasinne. Jag kände mig illa till mods varje gång jag hörde någon säga ordet ”farfar” och jag minns att jag tyckte synd om min pappa, som hade mist sin pappa och som varje dag kallades just det ord som betecknade den han hade mist.

Under åren som följde inträffade dödsfall i min närhet, dels flera äldre släktingar men det var också några av mina jämnåriga som miste en förälder. Dagen före min 22-årsdag fick jag besked om en allvarlig cancerform hos min egen mamma. Några månader senare var hon död. Fram till dess hade döden varit ett obehagligt men ändå lite distanserat inslag i tillvaron. Nu drabbade den vår familj med full kraft. Och för drygt tio år sedan gick också min storebror bort, 35 år gammal, efterlämnande sig fru, treårig son, övrig familj, många vänner och fina minnen. Och frustration, ilska och många frågor, inte minst: Varför?

Döden i min omedelbara närhet har varit obarmhärtig, tung och smärtsam. Men den har också lärt mig något. Den har lärt mig att inte ta livet för givet, att inte ta människor för givna och att försöka ta vara på dagen. För mig handlar det inte om att bestiga berg och se hundratals länder. Men att möta livet öppet och levande, att vårda relationer. I den miljö jag växte upp användes ibland uttrycket ”om Herren dröjer och vi får leva”. Jag tycker det talesättet innehåller både ödmjukhet och förtröstan, en ödmjukhet inför livets förgänglighet, att vi inte har något löfte om morgondagen, men också förtröstan på löftet om Kristi återkomst, att Gud inte ska lämna sina barn i sticket i denna oroliga värld.

Döden drabbar oss alla förr eller senare. Tanken på våra anhörigas död kan väcka mycket smärta, sorg och saknad. Medvetenheten om den egna förgängligheten kan ha en annan effekt, det kan skapa existentiella frågor och vi kan känna rädsla, ångest eller kanske ett fullkomligt lugn. Hur som helst kan vi inte värja oss. Det hjälper inte att skjuta tankarna på döden åt sidan och det hjälper inte att låtsas som om den inte finns.

Vi måste förhålla oss. Därför har vi valt döden som tema här på diakonibloggen. Flera gästbloggare kommer att skriva om olika perspektiv på döden. Och om du har tankar och funderingar, skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail till oss på diakoni.se@gmail.com.

/Lotta, diakonibloggen

One comment on “Döden tänkte jag mig så

  1. Helena Ask
    mars 12, 2015

    Mycket finstämt skrivet. Så personligt om det svåra. Bra att ni tar upp detta ämne som berör oss alla! Själv lever jag sedan några år med en gnagande oro för min pappa som har långt framskriden prostatacancer. han kan dö egentligen när som helst eller om några månader. Ingen vet.och det är en stress i sej. Man försöker föreställa sej hur det är när han är död. Och det går. Och samtidigt kanske det blir helt annorlunda.
    Döden är jobbig. Och som du skrev måste vi förhålla oss till den.
    +

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on mars 11, 2015 by in Döden and tagged , , .
Bibelberättelsen om fem bröd och två fiskar. Foto: Anneli Diskerud Morken Berörda av ett starkt möte - bön om asyl.🙏 Vi skriver snart mer på diakonibloggen. #vistårinteut Bamse o @dunkels vilken kombo o tack alla medverkande idag "tryggare kan ingen vara" #tryggare17 #svenskakyrkan Fika på cafébönan, en verksamhet i Töcksmarks församling. Foto: Anneli Diskerud Morken

@diakoniblogg

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: