Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Vingklippt

bild-129Hon kommer till kyrkan varje söndag. Är hon frisk och på hemmaplan missar hon inte gudstjänsten eller mässan. Kyrkan är hennes andningshål och kraftstation. Där finns ordet, bönen, nattvarden och gudstjänstgemenskapen men också samvaron kring kyrkkaffet, varma leenden och blickar, handslag och kramar och de omtänksamma frågorna – ”Hur är det med dig?” Ibland är maken med. Då kommer hon extra tidigt för att säkert vara på plats när färdtjänstbilen kommer.

För drygt ett år sen var tillvaron annorlunda. Båda makarna var, trots en del krämpor, vitala, aktiva och engagerade. På kort tid förändrades allt. Mannen drabbades av en stor hjärtinfarkt, och i sviterna efter operationen tillstötte en stroke. Från att ha levt ett aktivt liv blev han nu helt beroende av andra människors omsorger. Hon har stått bredvid och bara kunnat se på hur hennes man förändrats, hur många av hans tidigare förmågor och funktioner minskat eller försvunnit.

Hon uttrycker både trötthet och missmod. Hon har svårt att hitta den där enkla vardagsglädjen. En gång berättade hon om en skadad fågel som uppehöll sig i hennes trädgård. Ena vingen var skadad så att den inte kunde flyga. I sitt stilla sinne tänkte hon: ”Jag vet precis hur du har det, lilla fågel. Jag är också vingklippt!”

Vi spelar wordfeud på telefonen och chattar lite grann. Hon uttrycker ofta att hon uppskattar det som ett välkommet inslag i vardagen. Inför konfirmandlägret skrev hon att hon skulle tänka på oss och innesluta oss alla i sina böner. Detta berörde mig eftersom jag vet att hon har så mycket själv att tänka på av praktiska bestyr och oro för maken och framtiden.

Hon uttryckte nyligen beklagande över att hon inte orkar engagera sig lika mycket i det diakonala arbetet i kyrkan som tidigare. Då fick vi andra påminna henne om något som hon och andra i hennes situation behöver höra och veta om – att hon utför diakonala handlingar, Kristi kärleksgärningar, varje dag i mötet med sin anhörige.

/Lotta, diakonibloggen

Många runtom i vårt land vårdar anhöriga. Att ägna tid och energi för att finnas till hands för en älskad närstående är för många det självklara valet. Men det kan också ta mycket kraft och skapa många bekymmer. Kommunerna kan erbjuda kontakt, aktiviteter och avlastning för anhörigvårdare. Ta kontakt med din kommun eller gå in och titta på deras hemsida.

Har du också tankar och synpunkter om att bli äldre, något som du vill lyfta? Skicka ett mail till diakoni.se@gmail.com eller skriv en kommentar. /Karin & Lotta, diakonibloggen

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on mars 2, 2015 by in Att bli och vara äldre, Diakonalt arbete and tagged .
Bibelberättelsen om fem bröd och två fiskar. Foto: Anneli Diskerud Morken Berörda av ett starkt möte - bön om asyl.🙏 Vi skriver snart mer på diakonibloggen. #vistårinteut Bamse o @dunkels vilken kombo o tack alla medverkande idag "tryggare kan ingen vara" #tryggare17 #svenskakyrkan Fika på cafébönan, en verksamhet i Töcksmarks församling. Foto: Anneli Diskerud Morken

@diakoniblogg

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: