Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Idag kom ingen och hälsade på mig heller

gab”Idag kom ingen och hälsade på mig heller”. Så skrev min mormor i sin svarta anteckningsbok. Boken där hon annars noterade väder och vilka fåglar som synts till utanför fönstret. Vi släktingar läste det först efter att hon dött men utan att få det dåliga samvete som en utomstående kanske tycker att vi borde ha haft. Vi kom nämligen och hälsade på. Ofta. Men, det glömde lilla mormor. Så fort dörren slagit igen. På samma sätt som hon glömde att vi hade ringt strax efter att hon lagt på luren.
Min mormor var ofta på krigsstigen. Skällde ut parkeringsvakter som gav henne böter och vårdpersonal som gav henne ”fel” diagnos. Hon var stor i orden, liten på jorden. Smal som ett streck, klädd i för stora kläder.
Allt var farligt, enligt mormor. Gå ute om kvällarna, prata med grannarna, äta ketchup, åka kollektivt. Som skydd mot världens risker drack hon potatisavkok och åt rå vitlök. Hon hade basker inomhus och en plastpåse på huvudet när det regnade. Jag bad henne sitta kvar i bilen när hon hämtade mig efter skolan.
Min mormor skrapade fruktkött från äpplen och matade mig varsamt med sked när jag var liten. Hon luktade gott av tvål och Niveas handkräm. Hon reste jorden runt utan resesällskap och skickade vykort från alla världsdelar. Kom hem med snäckor från stränder i Afrika, dockor från Nya Zealand och risskålar från Asien.
Hon lärde mig att följa börsen och visade hur man gjorde intelligenta aktieaffärer. Hon drack whisky, spelade kort och cyklade flera mil pers dag långt efter att hon fyllt 80 år. Hon hämtade mig varje fredag och tog med mig till sin kurs i squaredans. Jag satt i ett hörn och drack festis, tittade på – och tänkte att hon var ganska cool ändå.
Mormor var enerverande, älskvärd – och levande. Och det finns tusentals historier att berätta om henne.
När mina barnbarn en vacker dag ska beskriva mig hopppas jag att de inte bara benämner mig som en ”rar gammal dam”. Jag hoppas att de berättar att jag pratade oavbrutet och avbröt folk mitt i mening. Att jag nös ljudligt och skrattade högt. Att jag var envis och frågvis. Hade svaga nerver, smala ben, var lätt neurotisk och ibland grät så tårarna droppade ner i diskhon.
Att jag vågade leva. När jag var ung – och när jag blev gammal.

 

Gabriella Fäldt

One comment on “Idag kom ingen och hälsade på mig heller

  1. Pingback: Vad är viktigast? | Diakonibloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on februari 24, 2015 by in Diakonalt arbete and tagged .
Bibelberättelsen om fem bröd och två fiskar. Foto: Anneli Diskerud Morken Berörda av ett starkt möte - bön om asyl.🙏 Vi skriver snart mer på diakonibloggen. #vistårinteut Bamse o @dunkels vilken kombo o tack alla medverkande idag "tryggare kan ingen vara" #tryggare17 #svenskakyrkan Fika på cafébönan, en verksamhet i Töcksmarks församling. Foto: Anneli Diskerud Morken

@diakoniblogg

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: