Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Insamling vs tiggare. Hur gör vi nu då?

Det kom ett mail till diakonibloggen från en diakon i norra Sverige. Hon beskriver ett dilemma som hon och andra engagerade i kyrkan nu ställts inför:”I min församling är det jag som ansvarar för det internationella arbetet. Varje år vid denna tid brukar vi anställda i församlingen samt några ideella medarbetare stå utanför vår Icabutik och ”skramla” för Svenska kyrkans internationella arbete. I år är det julkampanjen ”Låt fler få fylla fem”.

Skärmavbild 2014-12-03 kl. 18.21.43Denna vecka hade vi tänkt börja MEN i år sitter det en tiggare där med sin mugg och en bild på sina barn hemma i Rumänien som har det svårt. Vad gör vi nu då?? Ska vi ställa oss bredvid henne och liksom ”konkurrera” om de små slantarna? Ska vi helt avstå skramlandet? Vad skulle ni göra i vårt ställe??”

Vi på diakonibloggen tror att det är flera som står inför samma dilemma och vi lägger därför ut frågan till er bloggläsare. Blir det en konkurrenssituation? Skymmer insamlingarna varandra? Är insamlingen till en organisation viktigare än den enskilda människans vädjan för sig själv och sin familj? Eller tvärtom? Blir kanske utsattheten än mer tydlig för en högkonsumerande julstressad svensson när den visar sig med flera ansikten?

Vad tycker du? Hör av dig i en kommentar här nedan eller maila oss på diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

Läs mer om kampanjen ”Låt fler få fylla fem”. Notera att det finns flera sätt att bidra än att ge slantar i bössan!

Fler sätt att bidra:

Köp ett symboliskt femte ljus! Sms:a Ljus till 72905 så ger du 50 kr.

Plusgironr: 90 01 22-3   Bankgironummer: 900-1223

Många församlingar använder sig också av Swish som ett sätt att ge kollekt.

 

 

5 comments on “Insamling vs tiggare. Hur gör vi nu då?

  1. Maria Liljenberg
    december 3, 2014

    Båda är behjärtansvärda men jag tror att om det är Guds minsta som sitter och fryser ska vi inte konkurrera med dem, kanske kan vi dela ut lapp-info om sms-ljuset istället. Gud välsigne varje givare, alla dem som nås av pengen men framför alla de som inte nås och så väl behöver den.

  2. christerhansson
    december 4, 2014

    Reblogga detta på Christer.L.Hansson och kommenterade:
    Det är många nya situationer vi har att förhålla oss till.

  3. Susanne Wahlstrand
    december 4, 2014

    Jag håller med Maria om att det är Guds minsta, Guds lamm det handlar om! Han lämnade alla i flocken för att hämta det enda som gått förlorat, var det inte så?
    Önskar er allt gott i ert viktiga arbete!

  4. Birgitta Lounela
    december 4, 2014

    Här i Strängnäs bestämde domkyrkoförsalingen sig för att inte ställa sig brevid den sittande/knäfallande medmänniskan och skramla utanför ICA . Man såg att hela situationen blev en hård bild av verkligheten. Man intensifierar andra sätt att arbeta med julinsamlingen istället (och med husrum för tiggarna i staden tillsamman med pingstkyrkan enligt Strengnäs tidning idag!).

    Idag hade vi på stiftskansliet besök av Urban Jormeus från Svenska kyrkans internationella arbete. Han berättade att många vänt sig till honom med samma fråga inför julkampanjen – hur blir det här? Han berättade också att församlingar tänkt på olika sätt. Det finns dom som artigt och trevligtkunnat etablerat en vänskap med tiggarna och sen har man kunnat samla utanför samma butik. Många intressanta samtal med givare hade det också blivit, om hur komplext det är att hjälpa. Det är kanske det vi måste stå ut med, att det inte är enkelt? Funderar Birgitta

  5. kyrkis
    december 4, 2014

    Tiggarna är en het fråga. Såg på webben att många gått ur kyrkan för att vi vill göra något för dem. Det är skrämmande.
    Tror att vi med insamling för dom långt borta fronterar tiggeriet. Det är så himla mycket enklare att ge en tia till våra insamlingar eller Världens barn. Man behöver ju inte se lidandet. Man stillar sitt samvete.
    Men hon, tiggerskan med nedböjt huvud, är så svår att möta. Därför är det säkert jätteskönt när en pastor i Jönköping går ut med att det är fel att ge. För då åker de hit istället för att delta i projekt i hemlandet. Som om det skulle vara ett alternativ att låta barnen svälta medan föräldrarna får lite utbildning och praktik.
    På sikt måste hemländerna ta sitt ansvar. Men just nu måste vi sörja för dem så gott vi kan. Både med egna medel och med kyrkans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on december 3, 2014 by in Diakonalt arbete and tagged , , , .

@diakoniblogg

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: