Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Även en diakon kan bli biskop

I 1987 års kyrkohandbok står det att ” vigningarna till biskop, präst och diakon är likvärdiga uttryck för evangeliets fullhet”. Nu finns möjligheten att gå från ord till handling genom att detta kommer till uttryck i kyrkans ledningsstruktur. Av tradition har endast präster haft tillträde till de högre ansvarsbefattningarna inom Svenska kyrkan. Denna gamla ordning kommunicerar något helt annat än den kyrkliga retoriken där diakoni ofta lyfts upp som något som är centralt och avgörande för trovärdigheten. Att inkludera diakoner i möjligheten att finnas med och leda kyrkans arbete är därför en följdriktig konsekvens som också kyrkoordningen nuförtiden möjliggör.

Det har gått fjorton år sedan diakonatet blev en del av den treledade vigningstjänsten. Genom detta gjordes en viktig markering att diakoni är en omistlig del av kyrkans identitet och har en självklar plats i församlingens liv. På sina håll har det gått trögt för församlingar att tillgodogöra sig diakonens roll och kompetens. Man kan fortfarande möta negativa attityder och ifrågasättanden utifrån mer eller mindre sakliga bevekelsegrunder. På en del håll dras diakontjänster in och många församlingar har idag ingen diakon anställd. Motiveringen ser olika ut. Det kan vara att det saknas pengar att anställa en diakon eller att församlingen klarar det diakonala uppdraget med hjälp av ideella krafter. Andra pastorat anställer präster med ”diakonal inriktning”.

Skärmavbild 2014-09-01 kl. 12.17.06 2Men det har också tagits steg framåt och det är få som idag ifrågasätter nödvändigheten av att kyrkan bedriver ett kvalificerat diakonalt arbete som möter samtidens sociala utmaningar. I olika medlemsundersökningar betonas vikten av ett konkret engagemang från kyrkans sida när det gäller att möta social utsatthet. Det finns förväntningar på att kyrkan ska bistå människor som befinner sig i utsatta situationer och vara en röst som utmanar och påminner, både i ord och handling, om människors okränkbara värde och värdighet. Det finns ett stort förtroendekapital för det diakonala arbetet i de lokala sammanhang där församlingarna bedriver ett organiserat och strukturerat arbete som möter människors sociala och andliga behov. Genom att erbjuda mötesplatser, gemenskap och enskilda samtal, genom engagemang i flykting- och migrationsfrågor, liksom i frågor kring fattigdom och om att vara utanförställd görs betydelsefulla insatser. Detta sker ofta i samverkan med andra aktörer i lokalsamhället. Kyrkan har idag en historisk chans att positionera sig som välfärdsaktör.

De senaste århundradena har det diakonala arbetet till största delar utförts av kvinnor där diakoni har tolkats som det ödmjuka tjänandet i tysthet vilket kvinnor ansetts mest lämpade för. Genusaspekter tror vi har varit en bidragande orsak till synen på diakonatet idag. Tjänande har varit en könsmärkt roll för kvinnor medan ledning fortfarande är en i hög grad manligt präglad uppgift. Det tror vi är en av anledningarna till att diakoner inte har haft tillträde till ledande befattningar inom kyrkan.

Genom att frågan nu aktualiseras i ett stift framträder nu möjligheten att skriva kyrkohistoria genom att knyta tillbaka till den tidiga kyrkan och utnämna en diakon som biskop. Denna ordning försvann någon gång på 300-talet då kyrkan utvecklade en hierarkisk struktur och diakonen blev en grad på vägen till prästämbetet. Det är dags att revidera synen på diakonatet, göra upp med gamla föreställningar och tillvarata den kompetens och erfarenhet som finns hos diakoner i Svenska kyrkan. Detta är både att gå tillbaka till rötterna och att vara i takt med tiden. Det är en naturlig följd att detta avspeglas i ledningsstrukturerna, något annat ter sig till sist märkligt och motsägelsefullt om vi ska gestalta de värderingar vi uttrycker i de kyrkliga styrdokumenten.

I år har Svenska kyrkan fått ett genombrott med en kvinna som ärkebiskop. Nu ser vi fram emot att biskopsmötet framöver berikas också med en diakons kompetens.

Katarina Olofsgård, diakon, fil.mag. i socialt arbete

Stig Linde diakon, fil dr. i socialt arbete

Marie Forsberg, diakon, teol.kand.

Magnus Bodin, diakon, fil. mag. i socialt arbete

Harriet Sundström, diakon, teol. kand.

Katharina Nordin Norrfjärd, diakon, teol.kand.

 

Artikeln är även publicerad i Kyrkans tidning

 

 

5 comments on “Även en diakon kan bli biskop

  1. Jonas Lindstrand
    september 7, 2014

    Intressant läsning! Speciellt som jag läst alster från de flesta författarna. Jag undrar: minns jag rätt i att biskopskandidatdiakonen (vars namn jag tyvärr glömt) har en teol. kand. som grundutbildning? Och hade det gjort skillnad utan den, säg om diakonen hade en sjuksköterskeutbildning? Är inte helt hemma på reglerna kring vilka som får behörigförklaras i biskopsvalet…

  2. Gunnar Edqvist
    september 8, 2014

    Minnet sviker inte. Ninni Smedberg som fanns med som kandidat i biskopsvalet i Härnösands stift har en teol.kand. Detta är dock inte ett formellt krav för att kunna väljas till biskop. Det gäller samma grundläggande krav för att kunna vigas till biskop, och därmed också behörigförklaras och finnas med i det slutliga biskopsvalet, som för att kunna vigas till diakon. Det är fråga om följande 3 punkter enligt 25 kap. 2 § i kyrkoordningen:
    1. vara döpt och konfirmerad,
    2. tillhöra Svenska kyrkan, och
    3. ha förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön.

    För diakoner och präster gäller dessutom att man ska genomgått viss utbildning för att kunna prövas i den obligatoriska diakon- respektive prästexamen. Motsvarande finns inte för biskop. Däremot ska den som vigs till biskop vara prästvigd. Detta är dock ett krav som inte behöver vara uppfyllt för att väljas till biskop. Om någon som inte redan är präst väljs till biskop så får prästvigningen äga rum i tiden mellan valet och biskopsvigningen. (Teoretiskt finns det en liten hake eftersom det är ett krav för att prästvigas att ha genomgått prästexamen och om inget domkapitel skulle godkänna den som valts till biskop i prästexamen skulle det kunna sätta stopp. I praktiken får förutsättas att detta saknar betydelse.)

    Detta var formalia. Som jag ser det torde det stå klart att en biskop med hänsyn till sina uppgifter behöver ha mycket goda teologiska kunskaper. Prövningen av detta blir en fråga för dem som väljer biskop.

  3. Kajsa Elfström
    september 8, 2014

    Det stämmer att Ninni Smedberg nominerades till biskopsvalet här i Härnösand, och även om hon inte kom vidare så aktualiserades frågan om diakoner kan vigas till biskop. På många sätt verkade inte stiftet vara riktigt redo för detta, och jag kan bara gissa att det samma gäller för andra stift, om det inte ser till att ha tänkt igenom en del i förväg. Som jag ser det dök flera frågor upp: Hur och när ska en diakon prästvigas för att kunna bli biskop? Vad krävs för att kunna få en prästexamen? Är det ”rätt” utbildning, rätt bakgrund, personlig lämplighet eller något annat som ska vägas in i en sådan bedömning? (Som vi vet så är ju enbart en prästvigning inte avgörande för att en person ska vara lämplig som biskop.) Hur menar man att präst-, diakon- och biskopsvigning är jämställda ämbeten, när det i Kyrkoordningen och praktiken är så att det ena (biskopsvigning) förutsätter det andra (prästvigning), men inte det tredje (diakonvigning)?
    Jag anser att behöver funderas igenom i stiften hur de vill hantera framtida nomineringar av diakoner. Som det var nu i Härnösands stift så hade varken Domkapitel eller företrädare för stiftet något rakt svar på hur eller när en prästexamen och prästvigning skulle kunna ske, och ingen kunde svara på vad som förväntades av Ninni för att hon skulle kunna prästvigas.
    En öppning skulle kunna vara om Kyrkoordningen kunde ändras till att jämställa diakon’- och prästvigning i denna fråga.
    Ett annat ”problem” i detta är att möjligheterna för diakoner att få arbetsledande befattningar i församlingar, stift och organisationer är betydligt färre än för präster. Detta gör att antalet diakoner som kan komma ifråga för en biskopsnominering är mycket, mycket färre än antalet präster, tyvärr, eftersom man ofta efterfrågar en person med ledarerfarehet på sin meritlista.
    Just Ninni Smedberg uppfyllde alla kriterier som vi såg det, då hon har arbetat inom ledande positioner på alla nivåer, har en adekvat utbildning samt även har arbetat internationellt. Dessutom är hon en inspiratör, vilket vårt stift kan behöva.
    Men som sagt, Svenska kyrkan har en del tankearbete och förändringar att göra innan det bli naturligt att även diakoner kan bli biskopar.

  4. Jonas Lindstrand
    september 8, 2014

    Fint med snabba svar av insatta personer! Läronämnden har ju apropå en motion om diakonens vigningslöften uppmärksammat just detta, att vigningstjänsten är tredelad. Så en ändring för en skulle kräva översyn av alla. Som diakon i Svenska kyrkan är det spännande att följa utvecklingen av diakoners roll i Svenska kyrkan! 🙂

  5. Gunnar Edqvist
    september 9, 2014

    Det kan finnas anledning med notering om varför den som ska biskopsvigas ska vara prästvigd. Det har en bakgrund i tanken om att det finns tre likvärdiga vigningar där det ges olika uppdrag. Det finns den skillnaden att de uppdrag som ges i prästvigningen och biskopsvigningen innehåller vissa uppgifter som ges uteslutande till präster respektive biskopar. För prästen gäller de sakramentsförvaltning, förkunnelse (som ju inte är lika strikt kopplat till prästvigning som sakramentsförvaltning) och att leda församlingens gudstjänster inkl. kyrkliga handlingar. En biskop behöver också förvalta sakramenten och förkunna. Det uppdraget ges dock inte i biskopsvigningen. Därför behöver den som ska vara biskop också vara prästvigd och alltså ha fått det uppdrag som ges i den vigningen. Tanken har varit att det blir en mer hierarkisk ordning om man skulle säga att uppdraget som präst skulle inkluderas i biskopsvigningen. Av detta följer också att den som slutar som biskop kan ta ett längre vikariat som präst men inte som diakon eftersom han eller hon inte fått uppdraget som diakon. (Ninni skulle ju i detta fall varit ett undantag.)

    Dom frågor som tydligen dykt upp i Härnösands stift om hanteringen tycker jag man enkelt kunde sagt att man skulle hantera och att den som valts till biskop självklart skulle prästvigas. När prästvigningen skulle äga rum är närmast en praktisk fråga,. Senast någon som inte var präst tidigare blev biskop, Manfred Björkquist 1942 i det då nya Stockholms stift, skedde prästvigningen vid helgsmål i Mariakyrkan i Sigtuna (om jag nu minns rätt) åtta dagar före biskopsvigningen. För att prövas i prästexamen ska man ha den utbildning och praktiska tjänstgöring som Kyrkostyrelsens fastställt men i Kyrkostyrelsens beslut om detta ges domkapitlet möjlighet att ge dispens om det finns särskilda skäl och den person som ska genomgå prästexamen bedöms ha motsvarande kunskaper och erfarenheter, Att det är ett särskilt skäl att ha valts till biskop kan knappast ifrågasättas. Om stiftets diakoner, elektorer och präster tyckt att en person är lämplig bör domkapitlet kunna anse dettas som tecken på att den personen har nödvändiga kunskaper och erfarenheter om man ser till att komplettera med en viss genomgång och träning för de inledningsvis nämnda särskilda prästerliga uppgifterna. Att man blir lite yrvaken inför en situation som aldrig för inträffat i stiftets drygt 350-åriga historia och en gång i Svenska kyrkan under 1900-talet får man kanske förstå. Men det bör gå att hantera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Luciadagen med löfte om #ljus #svenskakyrkan I förlängningen av #metoo publiceras idag uppropet #vardeljus utifrån medarbetares berättelser i Svenska kyrkans kontext. Vi vill informera/påminna om att det i varje stift finns kontaktpersoner just för frågor om sexuella övergrepp. Idag börjar vi nytt tema på diakonibloggen.com, om ensamkommande flyktingbarn. #vistårinteut #ensamkommande Bibelberättelsen om fem bröd och två fiskar. Foto: Anneli Diskerud Morken

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: