Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Jag heter inte Miriam

Diakonibloggen har under sommaren presenterat några bokrecensioner. Här kommer den sista innan vi påbörjar ett nytt tema.

Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson, Brombergs (2014)

Vi var runt tio stycken som strax efter murens fall fick göra en skolresa till Berlin för att med egna ögon se mötet mellan Öst- och Västtyskland. En fantastisk inspirerande lärare i tyska ordnade boende hos före detta östtyska familjer och planerade även in en dagsresa till ett koncentrationsläger Sachsenhausen.

Några år senare under diakonutbildningen fick vi även där besöka ett koncentrationsläger och jag minns att jag i gruppdiskussionen tänkte – att jag gjort det här redan en gång, har fått möta och se spåren av människans grymhet – uppgiften vi har nu är att förmedla att dessa koncentrationsläger inte var en engångsföreteelse och ondskan är inte permanentad i dessa handlingar, den finns i varje krig som pågår. Jag hade både rätt och fel. Det är viktigt att inte glömma. Det är också viktigt att se och agera på det som sker runt omkring oss idag.

IMG_6548I boken Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson tvingas vi tillbaka till Tyskland under andra världskriget och får följa en unga flickas kamp för överlevnad. Vi har läst och hört om det förut. Det som Majgull Axelsson gör är att lyfta fram hur man överhuvudtaget kan överleva efter att ha få genomgå ett enormt lidande, hur man kan förneka sin identitet för att överleva men samtidigt hur man aldrig helt kan fly från sina minnen.

”Nu måste du förklara. Varför i all världen har du  gått omkring och låtsats att du var judinna? Varför kunde du inte ha sagt som det var? Att du var rom?
Miriram sluter ögonen men öppnar dem genast igen. Ser sig om. De är ensamma inne bland buskarna, inte en enda människa syns till, hon hör inga fotsteg eller röster och hon är säker på, ja hennes förnuft säger säger henne att de faktiskt  är alldeles för sig själva i sortimenträdgården, men hennes känsla tvingar henne ändå att dämpa rösten.
”Jag kunde inte berätta. Då hade jag inte fått stanna i Sverige.”

Författaren beskriver hierarkier, vänskap, fördomar, hunger och död i koncentrationslägret. Berättelserna varvas med hur livet blev – hur Miriam överlevde i Sverige. Och om hur hon sakta men säkert närmar sig den som hon en gång var och den som hon nu har blivit. En bok som väcker skam, som är plågsam och oerhört dramatisk, en bok som inte lämnar en oberörd!

Du kan köpa boken här

Karin på diakonibloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on augusti 20, 2014 by in Bokrecension, Diakonalt arbete and tagged , , , , , .
Bibelberättelsen om fem bröd och två fiskar. Foto: Anneli Diskerud Morken Berörda av ett starkt möte - bön om asyl.🙏 Vi skriver snart mer på diakonibloggen. #vistårinteut Bamse o @dunkels vilken kombo o tack alla medverkande idag "tryggare kan ingen vara" #tryggare17 #svenskakyrkan Fika på cafébönan, en verksamhet i Töcksmarks församling. Foto: Anneli Diskerud Morken

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: