Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Välgörenhet i förändring

Skärmavbild 2014-02-04 kl. 18.43.13Som ett komplement till välfärdssamhället har det alltid funnits välgörenhetsorganisationer som samlar in bistånd och slussar det vidare till behövande. Således har den som mottagit biståndet i de allra flesta fall varit anonym för själva givaren.

Matkassen, som nyligen bytt namn till Giving people, är en ny typ av välgörenhetsorganisation. Dit vänder sig behövande barnfamiljer, beskriver sin utsatta situation och vad de behöver hjälp med. Giving people lägger därefter ut en beskrivning på sin Facebook-sida. Människor som är intresserade av att hjälpa kan få kontaktuppgifter till familjen och själva överlämna gåvorna.

Giving people startades i september 2013. Organisationen har cirka 65 000 gillamarkeringar på Facebook och uppger att de har hjälpt över 1800 familjer de senaste fyra månaderna.  Det är alltså inte fråga om ett marginellt fenomen. Giving peoples grundare, Linda Hellquist, beskriver i TV4 Morgon att givarna vill träffa familjen, få en kram av barnen och se mottagaren i ögonen.  TV4 Nyheterna berättar att givarna står på kö för att hjälpa de människor som kontaktar Giving people.

Så ser oftast inte situationen ut för traditionella välgörenhetsorganisationer.

Under det senaste året har det startats flera Facebook-grupper som arbetar för att hjälpa utsatta personer, men inga andra som enbart har inriktningen på barnfamiljer och personlig överlämning av gåvan. En annan sak som skiljer ut Giving people från de övriga är antalet gillamarkeringar – de har mångdubbelt fler.

Frågan är varför så många människor föredrar att personligen lämna över en gåva till nödställda barn? Tvivlar man på att ens gåva kommer fram till de behövande om man ger den till en traditionell välgörenhetsorganisation? Blir det tydligare att behövande människor är en realitet när man får dem beskrivna för sig? Blir människor mer generösa när de får välja till vem deras gåva ska gå? Är det mer synd om barn än andra? Känner man sig mer uppskattad när man får lämna över gåvan personligen?

Vad känner de barn som ser främmande människor komma hem till dem för att skänka mat, kläder och leksaker i utbyte mot tacksamhet och kramar? Är kramarna, som givarna så gärna vill ha, frivilliga eller påtvingade av nöden? Varför har ingen ställt denna grundläggande fråga? Många av dagens mor- och farföräldrar minns när de i sin barndom stod med mössan i hand och tog emot julgåvor från främlingar som kom till de fattigaste. Tacksamt stod de där, med skammens rodnad på kinderna. Är det det samhället vi vill tillbaka till?

Fredrik Hjulström, projektledare, Nordens Välfärdscenter

Under 2014 uppmärksammar Nordens Välfärdscenter barnfattigdom i Norden, genom att anordna en konferens den 19 mars och ge ut ett temahäfte.

Nuvarande tema på diakonibloggen – rättvisa. Var gärna med och tyck till du också! Kommentera eller mejla diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

4 comments on “Välgörenhet i förändring

  1. Anders Stenström
    februari 12, 2014

    Jag har inte själv skänkt något på detta sätt, men jag föreställer mig att skälet att vilja lämna sin gåva personligen är att man vill få se *gåvan* uppskattad — att inte bara rationellt inse att en matkasse kan vara välkommen utan faktiskt få se det.

  2. Anne-Maarit Brandt
    februari 17, 2014

    Jag har inte heller gett någon gåva på detta sätt, men jag kan mycket väl förstå att givaren vill träffa familjen – det gör väl även vi, eller? Inte gör vi så att vi delar till höger och vänster, utan vi vill veta att gåvan – i vilken form som helst – kommer till den personen/familjen som behöver den…

  3. Maria
    februari 18, 2014

    I ett samhälle som blivit allt mer individualiserat har det kollektiva givandet och tagandet blivit ”omodernt”. Det du beskriver är precis det man kämpade för att få bort i början av 1900-talet. Jag kan ha förståelse för att man misstror många stora organisationer som håller sig med höga chefslöner och förmåner, men att alternativet skulle vara att själv åka runt som jultomten och dela ut lite av det egna överflödet är rent osmakligt. Bra att du tar upp frågan till diskussion!

  4. Pingback: Från Sundsbruk via Nairobi till Sydkorea | Diakonibloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on februari 12, 2014 by in rättvisa, Välfärd and tagged , , , .

@diakoniblogg

  • RT @svenskakyrkan: Gud, i din händer vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro. Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd… 2 hours ago

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: