Rättvisan och hoppet

Två civila poliser hoppade in i baksätet på den slitna minibussen. Jag, min fru Malin och vår vän Julia hoppade in i sätena framför. Det var nu det hände. Hur skulle det kännas? Jag hade försökt förbereda mig på detta sen vi landade i Nairobi för några dagar sedan. Endast femton minuters bilväg skulle ta oss från Nairobis innerstad till Korogocho, det väldiga slumområdet i utkanten av staden som utgör ett hem för ca fyra miljoner kenyaner.

IMG_1077Det är fem år sedan nu men jag minns det som igår. Lukten var det första som slog mig. Det var lukten av smuts och sjukdom. Man ville helst inte andas. Sen kom synintrycken. Dessa ruckel till boenden. Plåt-, plast- och träskivor staplade i vad som för den otränade betraktaren upplevdes som en enda röra. Och så dessa gigantiska sopberg. Barnen som letade efter leksaker och mat. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Det blev för mycket. Hela min varelse protesterade och ville därifrån. Jag ville liksom inte vara medveten om att dessa platser existerar på jorden. Medvetenheten om komplett orättvisa har för första gången nått alla mina sinnen, tänkte jag när vi färdades allt djupare in i Korogocho. Detta kommer förmodligen förfölja mig resten av livet.

Och så blev det.

Känslan av att ha sett orättvisan i vitögat förföljer mig än idag. Ledare som fullkomligt negligerar en lidande befolkning, inte bara i slummen utan var i landet man än befinner sig. Polis och militär som skor sig på vanligt folk via mutor, övergrepp och skrämselpropaganda. Det är fullkomligt oacceptabelt. Jag avskyr det. Mina vänner lever i det. Just nu. Jag kan aldrig bli ett med den tanken.

Men ändå.

Det som förföljer mig än mer är vad som mötte oss mitt i slummen. En kyrka. Vi var bjudna på gudstjänst. Mitt i djupaste misär skulle vi fira gudstjänst. Jag har aldrig varit så otaggad att fira gudstjänst i hela mitt liv.

Jag ville skälla ut Gud, inte fira honom.

Men när gudstjänsten började glömde jag bort alla mörka tankar om orättvisa och korruption. Allt bara försvann och jag fylldes av något helt annat.

Hopp.

Det var en märklig upplevelse. Gudstjänsten fullkomligt vibrerade av glädje, mod och livskraft. Söndagsskolans barn dansade med en sådan övertygelse och energi att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Jag tittade på min fru. Hon tittade på mig. Jag tänkte, det här är inte sant. Hur går detta ihop?

Men den dagen förstod jag något om rättvisa.

Hoppet är viktigare än allt. Till och med viktigare än rättvisan.

2012-12-01 22.10.40För det spelar ingen roll om jag vaknar upp i en säng i Kenya eller i Sverige. Något måste dra mig upp ur sängen och det är sällan en rättvis värld som drar mig upp ur min säng. Det är något helt annat.

Hoppet. Hoppet om en rättvisare värld. Hoppet om att allt en gång skall bli bra. Hoppet om att det som kommer är bättre än det som har varit. Jag måste tro och hoppas. Annars kan jag lika gärna lägga mig ner och dö direkt.

Förutsättningarna för livet kan övermannas av orättfärdighet i alla dess former. Men där hoppets låga brinner kommer orätten aldrig ha det sista ordet.

Allt kommer bli bra.

Förr eller senare.

Peter Svärdsmyr.
Läs gärna Peters tidigare inlägg här.

Nuvarande tema på diakonibloggen – rättvisa. Var gärna med och tyck till du också! Kommentera eller mejla diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

2 reaktioner på ”Rättvisan och hoppet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s