Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

I väntrummet är vi alla lika

Skärmavbild 2014-01-31 kl. 09.27.25Ann Heberleins tydligt skånska dialekt fyller Österängskyrkan denna måndagskväll. Inte en stol är ledig, folk står upp kring väggarna. Heberlein läser högt ur sin självutlämnande bok ”Jag vill inte dö jag vill bara inte leva” (2009).

ÄVEN OM många i rummet verkar har läst boken, så lyssnar de nu som om de hörde berättelsen för första gången. Genom orden ur boken målas en tavla upp framför oss, bilden av hur en människa med en bipolär sjukdom typ 2 (manodepressiv), kämpar för sitt liv.

IGENKÄNNINGEN ÄR hög hos publiken. Några bär kanske på liknande sjukdom, men de som inte är bärare av dessa ångestfyllda demoner blir nu införstådda i att de är viktiga, att de kan hjälpa, genom att vara den sjukes assisterande livsvilja. Vi får förklarat för oss att i den psykiatriska akutens väntrum är vi alla lika. Oavsett om du är teologie doktor i etik eller alkis. Det är inte heller en människas fel att den har denna sjukdom. Då går liksom inte bara att rycka upp sig, att klippa sig och skaffa ett jobb.

FÖR HEBERLEIN har åren sedan hon skrev boken inneburit en väg tillbaka till ett fungerande liv. Mellan depressionerna är hon frisk, sjukdomen är inget som syns, med den finns. Nyckeln till att vara frisk, säger Heberlein, ligger i andra människors bemötande.

ANN HEBERLEIN är inte bara manodepressiv, hon är en mamma, lektor, förlovad, kaffeälskare, skribent, kristen, 1.65 cm lång med mera – en människa är så mycket, men hon är inte sin sjukdom. Precis som alla vi andra längtar en person med en psykisk sjukdom efter att bli älskad och att kunna älska. Men ibland är det svårt, sjukdomen måste först hanteras för att detta ska vara möjligt.

HEBERLEINS SKÅNSKA ord ringer i mina öron. Ett gott liv bara är, och det räcker så. Det finns en mening, som vi inte kan förstå, likt svaret på ett problem, mer som ett mysterium att deltaga i, att leva i. En av de viktigaste sakerna på denna jord måste då vara, att verkligen ta hand om varandra.

Jakob Olofsgård

Pastor & krönikör
Även publicerad i Jönköpingsposten 20140128

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

@diakoniblogg

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: