Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

En julsaga by Wisti

Jag satte aldrig upp de där timmarna på timrapporten men jag gjorde en notering i statistikpärmen.

bild-18Det ringer så pass sällan att jag sover gott om nätterna och tillräckligt ofta för att det inte skall komma som ett överraskande slag. Sedan ett tiotal år hjälper jag till med jourtjänstgöringen för sjukhuskyrkan i Lund. Mestadels på nätter och helger för att fylla de tomrum som kan uppstå i ett schema. För ett år sedan stod jag uppsatt för julnatten. Det är varken en uppoffring eller ansträngning. En tygkasse står packad med handbok, psalmbok och den där brandgula bönboken. En skjorta med krage på en galge. Redan efter en signal svarade jag så jag var nog ändå i någon slags beredskap. Huset fullt av sovande släkt som jag inte ville skulle vakna. En sjuksköterska presenterade sig som Carl-Fredrik och undrade om det är jag som var prästen.
Jo, det är det.
Han vill att jag kommer till neonatalavdelningen någon gång under natten.
– På blocket, då säger jag.
– Nej, vi är i MC-huset nu. Vet du var det är?
Jo, det vet jag. Blocket är namnet i folkmun på det stora centrallasarettet. MC-huset däremot är ett hus på andra sidan stan i en stor park som heter S:t Larsparken. Här fanns tills alldeles nyligen den psykiatriska akutavdelningen och ett par psykiatriska vårdavdelningar. I huset bakom låg de slutna avdelningarna. Efter att de flyttat därifrån ockuperade några livskraftiga ungdomar huset under fest och tumult. Nu är allt flyttat till nybyggda lokaler inne i stan. Det som flyttat ut i parken är hospice, men många hus står övergivna. Jag träffade en ung man en gång som varit med vid ockupationerna. Polisen hade så småningom lite trött stormat huset och burit ut ungdomarna. Alla utom en handfull som gömde sig i kulvertarna, berättade ynglingen, och han var en av dem. Jag trivs i sjukhuskulvertarna. Det underjordiska. Jag har varit mycket i Blockets väldiga kulvertsystem. Här utförs inget, här slutförs inget. Här transporterar man varor och sig själv. I kulvertsystemet är alla på väg. Från något eller till något.
Här nere korsas vägarna, dagarna och nätterna för läkare som hastar förbi med pressbyråkorvar i bröstfickan och pennor i munnen, kioskbiträden, clowner, patienter, präster, människor som skall dö eller födas. Alla är på väg. En del har fordon. Cyklar, långa tåg av vagnar eller små jeepar. Andra smyger fram. Nere i kulvertarna hälsar man inte på den man möter. Det är liksom en bit vid sidan av de sociala förväntningarna och kraven. Det är en pilgrimsvandring och en andakt. Luften är kall och jag är på väg ut mot MC-huset.
För visst var det väl det han hade sagt?
Neonatal på MC-huset. Det stämmer inte.
I bilen ut tänker jag på ockupanterna och på Carl-Fredrik Hill.
Och på kulvertsystemet.
Enligt legenden sträcker sig det nedre och numer bortglömda kulvertsystemet bortifrån Blocket ända ut till S:t Lars där det gamla sinnessjukuset låg. Det stämmer givetvis inte. Det skulle i sådana fall handla om drygt 6 km. Först reagerar jag inte över att MC-huset är nersläckt och att ett par fönster hänger på trekvart. Precis så har det sett ut ett par år nu. Jag går runt huset och tänker att han säkert menade huset där de slutna avdelningarna låg tidigare, huset som sedan blev ockuperat. Även där är det spöklikt. Jag vet att det finns vaken personal och verksamhet på hospice i huset ytterligare en bit bort men att där är låst för natten. Jag vet också att kulvertsystemet står öppet och att jag kan ta mig dit via det. Alla dörrar i de nerlagda byggnaderna står olåsta. Rutorna är krossade. Kulvertsystemet används bitvis alltjämt och lysrören står tända. Men här är det ingen som städar. Golven täcks av inblåsta löv och tydliga tecken på att människor bor här ibland. Bra märkligt det där.
Jag tänker på psykiatrireformen som genomfördes för drygt halvtannat decennium sedan. Om människor bara började att leva som om de inte behövde vård skulle de inte längre vara sjuka. De inneliggande och instutionaliserade skulle bo i egna lägenheter där väggarna skulle eka mer och krypa allt närmre inpå. Räknegubbarna trollade med besparingskalkyler och få såg att det fanns en stor differens mellan antalet då inskrivna och det antal man beräknade skulle behöva vård efter fem år. Cyniskt eller hoppfullt tänkande? De tankarna håller borta det mesta av mina obehagskänslor där nere i de övergivna kulvertarna i S:t Larsparken.
– Har du läst Aniara?
Rösten kommer bakom mig och jag tror att jag dör där en liten stund. Jag vänder mig om i kampställning och hoppar samtidigt ett steg bakåt. Mannen framför mig sträcker fram handen och säger:
– Carl-Fredrik. Bra att du kunde komma. Här borta är det.
Sedan går han förbi mig och hastar längre in i kulvertsystemet.
Jag står kvar. Efter fem meter stannar Carl-Fredrik, vänder sig om och vinkar till mig att jag skall komma.
– Nä, jag undrar för jag läser den nu.
Sedan berättar han för mig. Om Aniara. Om rymden som är tyst, kall och mörk. Aniara är eposet om en rymdfarkost som kommer ur kurs utan återvändo, och de flera tusen människorna ombord tvingas att söka något att leva för i meningslösheten. Man bildar religioner och sekter med sexuella utsvävningar, förföljelser och hela tiden fåfänga försök att överleva i hopplösheten. En märkligt besjälad maskin kallad Miman kan fånga upp skeenden och sanningar, till dess hon ser för mycket lidande, lär sig att känna och dör. Det som återstår är endast skärvor av Miman som ändå är en tröst.
Allt det här berättar Carl-Fredrik med en stor iver. Om sin fascination över mimaskötaren som lyckas bygga en spegelsal av Mimas skärvor och ytterligare en tid förvilla de själsligt frysande. Ett barn föds ombord som man hellre låter dö än leva sitt liv på Aniara. En grupp kvinnor samlas kring det döda barnet i Aniara.
Scenen som Carl-Fredrik beskriver förvrider och parafraserar vår invanda bild av stallet där livet självt ligger värnlöst och i allmakt. Den bild vi försöker gestalta för varandra de här dagarna i traditionens form. Den bild vi söker för att överleva. Den bild vi längtar efter, där vår yttersta angelägenhet söker vår blick som en mor söker och möter blicken från barnet vid bröstet. Carl-Fredrik stannar plötsligt till, pekar upp i taket.
– Fy fan! Här är det gamla sjukhuset. Snurror, isbad och skållande vatten. Jag målade aldrig efter det här.
Sedan hastar han vidare.
En vägg.
Här är alltså kulvertsystemets slut.
Eller början om man så vill.
Det drömska i situationen gör att jag inte alls finner det omöjligt att systemet sträcker sig ända bort till Blocket och att just här är alltings början och slut.
En trappa upp, en undanrullad sten.
Fredrik går före mig upp och vi kommer ut på ett fält bredvid en obesegrad vindmölla. En dryg halvmil bort ser jag blocket. Vi är på S:t Lars gamla begravningsplats. Detta är begravningsplatsen för S:t Lars sjukhus, med den tidens ord sinnessjukhus. Här ligger drygt tvåtusen patienter begravda. Långt hemifrån och behandlade primitivt och trevande i psykiatrin. Kränkande hade vi sagt i dag men vi bör vara försiktiga med anakronismen. Kvar här ute på ett gräsfält bredvid möllan finns ca 200 järnkors. De allra flesta utan namn, bara journalnummer och en markering på kön. Anledningen till att de ligger här är att det inte fanns ekonomi att transportera kropparna hem och många gånger att skammen över den sjuke var för stor. Därav också de namnlösa järnkorsen. Begravningarna var enkla och anonyma. Enbart kusken som förde bårvagnen och hospitalspastorn var närvarande.
Här ute på S:t Lars gamla begravningsplats är det tyst. Att tänka bort trafiken från vägen ett par hundra meter bort hade varit lätt, om det varit någon trafik. Nu är det natt och stilla. I tystnaden finns ett annat flöde, men även i den är vi ständigt och överallt omgivna av röster. Här kan ingen skrika högst, och heller ingen röst bli avvisad eller bortsorterad. På det sättet är döden demokratisk. En gång skall allas våra röster vara liknande dessa. Genom att lyssna kan vi också här ute höra vår egen röst som en bland de andra. Carl-Fredrik tar min hand och viskar att här är det. Han pekar upp i himlen och den mobil av gnistrande spegelskärvor hänger och kastar ljus ner på marken. Ett tiotal meter framför oss en man som vi bara ser ryggtavlan på. Han står vänd mot den grupp människor som hukar över något på marken ytterligare en bit bort. Vi går fram till mannen. Carl-Fredrik lägger en hand på hans axel och vi står så länge och tar in det som händer en bit bort. Mannen vid vår sida luktar piss och gammal fylla.
– Det är Ahasveros, viskar Carl-Fredrik till mig.

Ahasveros – Jerusalems skomakare som enligt legenden vägrade Jesus att luta korset mot hans verkstad under golgatavandringen. I avvisandet av den dödsdömde och hjälpsökande drog han så på sig en förbannelse. Hans straff var att aldrig få uppleva dödens frid, utan han skulle vandra runt jorden till dagen för Kristi återkomst. I vissa legender skall han dessutom ha getts straffet att minnas morgondagen. Han skulle minnas varje dag som låg framför honom av rotlöshet, rastlöshet och utanförskap. Det är en alltså en hopplöshet som läggs på honom. I folktron kallas han också för den vandrande juden och det går många äldre historier omden vandrande juden.
Min morfar hävdar att han som barn sett honom på vägarna i Österbotten. Legenden har också använts i antisemitisk propaganda och på mörkrets listiga sätt försökt berättiga pogromer och fördrivningar. Alla berättelser kan användas för ljus och för mörker. Och bilden av Ahasveros bär också en dubbelhet, en kluvenhet. Vi kan känna igen oss i vandrarens längtan efter att nå sitt mål, att bli rotad och att slippa ständig rörelse. Vi kan känna igen ensamheten och hopplösheten hos Jerusalems skomakare. Ett igenkännande som kan ge oss en märklig tröst. En tröst för ett tigerhjärta. Och samma igenkännande skrämmer oss. Allt är stilla nu. Allt är natt.
Så går vi fram till gruppen av människor. En ung kvinna från mellanöstern sitter med ett nyfött barn i det våta gräset. En grov man håller om henne. Han tittar upp mot oss när vi kommer, noterar men återgår i sin uppmärksamhet åt kvinnan och barnet. Vi står där knäböjande vid den nyfödde. Carl-Fredrik Hill, Ahasveros och jag. Över oss kastar mimaskärvorna sitt ljus. Så säger Ahasveros tyst som till sig själv men ändå menat att höras för levande och döda:image-11– Det finns i var människa ett främlingskap, en ensamhet dit ingen når.
Dessa tre ord – ”I var människa” – bär en gemenskap och bygger en underjordisk paradoxernas kyrka.
En timmermans son slog en stämgaffel mot vart och ett av våra bröst
och de oändligt öde och tomma rymderna blev resonans.
En stämgaffels anslag, en ton som sjöng att
det är långt mellan glädje och glättighet,
så långt mellan längtan och segervisshet.
Så snart mellan vanmakt och allsmäktighet.
Så snart mellan nu och till evighet.
Vi lever i spänningsfältet mellan kärleken och döden.
Ett barn gick förbi.
Den mötande blicken fick oss alla att hoppas,
att orka leva och att våga dö.

Efteråt talade vi länge med varandra om gud moder vanmäktig, om hoppet som gud spinner i puppor av hopplöshet och vanmakten som vänds i allmakt när gud delar livsbetingelser med oss. Och om den tro som anförtrotts oss som är flyende hemsjuka vatten, gycklarnas hånskratt åt döden. Jag vet inte hur länge och därför satte jag aldrig upp några timmar i timrapporten.
Men jag gjorde en notering i statistikpärmen om ett besök på neonatal.
—-
Kent Wisti
Universitetspräst, vikarierande sjukhuspräst, bildkonstnär, satirtecknare. Tecknat för Kalla Fakta TV4, OmVärlden,Vårdförbundet.
Comfort the disturbed, disturb the comfortable

Malmö/Lund · svenskakonstnarer.se/galleri/Wisti

Följ gärna Kent på Twitter

*Carl-Fredrik Hill, född 31 maj 1849 i Lund, död där 22 februari 1911, var en svensk konstnär. Hill var en av Sveriges främsta landskapsmålare.
Hill är också känd för sina febriga teckningar av mänskliga gestalter och elefantliknande djur. Hill behandlades för schizofreni vid S:t Lars sinnessjukhus.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on december 23, 2013 by in Uncategorized and tagged , , , , , , .

@diakoniblogg

  • RT @svenskakyrkan: Gud, i din händer vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro. Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd… 2 hours ago

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: