Jag gick inte in i väggen – andra gick in i mig

JohannabildDet minst jobbiga du kan råka ut för – för din omgivning åtminstone – är att ”gå in i väggen”. Det friskriver nämligen alla runt omkring från ansvar. DU har tagit på dig för mycket. DU har inte lyssnat på kroppen. DU måste lägga om din livsstil.

Jag gick inte in i någon vägg.  Jag blev mobbad på jobbet och på nätet och sviken av människor som jag litade på. Det ledde raka vägen till psyket. Därifrån har vägen varit lång, svår och krokig. Andra har blivit utsatta för andra typer av övergrepp: våld, sexuella övergrepp, krig, tortyr, förföljelse.

Gemensamt för många av oss är att vi får diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Det innebär bland annat att vi återupplever händelsen om och om igen, att blotta åsynen av våra mobbare, torterare eller gärningsmän, på stan, på teve, i en tidning, skapar dödsångest. Att vi ständigt är på vår vakt. Det känns inte som att gå in i en vägg. Det känns som att falla fritt. Det känns som att inte kunna andas. Det känns som att vilja dö.

För en del av oss resulterar den här stressen i tillfälliga minnesluckor och ibland i små visserligen, men ändå, permanenta hjärnskador. Vi glömmer bort hur man kör bil (eller tvingas sluta med det på grund av panikångestattacker), vi tappar bort ord, namn, möten. Vi blir trötta för ingenting.

Jag säger det igen: Jag gick inte in i någon vägg. Andra gick in i mig.

Men jag märker att många människor runt omkring mig föredrar berättelsen om väggen. Och det är ju inte så konstigt. Den andra berättelsen, min berättelse, kräver mycket mer av den som lyssnar. Kanske till och med att personen på andra sidan bordet tar ställning och säger: ”Det som hände dig, det var inte okej”. Den kräver konfrontation, kanske medling och förlåtelse. Det är det inte alla som har tid, ork eller lust med.

Så istället heter det att jag gick in i väggen. Det blir bekvämast så, för alla inblandade. Men vet du vad jag tror? Jag tror inte heller att de som går in i väggar, eller blir utmattningsdeprimerade, har sig själva att skylla. Också där finns personer runt omkring som har ett ansvar. Chefer som inte tar tag i en omöjlig arbetssituation, kollegor som stjälper snarare än hjälper, äkta makar och sambos som inte drar sin del av vardagslasset, vänner som blundar och tittar åt ett annat håll. Och framför allt: politiker som fattar beslut som slår sönder människors liv, tid och ekonomi.

Jag har, som en konsekvens av min psykiska ohälsa, blivit tvungen att se över mitt liv. Att omvärdera och omprioritera. Nu undrar jag bara när resten av samhället ska göra samma sak.

För det är något sjukt med ett land där vi är så många som blir sjuka.

Johanna Linder

Vill du dela dina tankar om psykisk ohälsa? Kommentera gärna eller maila diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

10 reaktioner på ”Jag gick inte in i väggen – andra gick in i mig

  1. Bortsett att det för mig var en bussolycka med flera döda, dock inte jag, så är det mycket som stämmer. Känner igen mig. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s