Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Vi måste börja prata om psykisk ohälsa

_MG_8850_-1-2Jag trodde jag var förberedd. Morfar hade alltid varit gammal och när han dog var han nittio år. Han var min superhjälte. Lång och ståtlig, välklädd i skjorta och portfölj. Handleder tjocka som trädstammar efter nästan sextio år som murare, håret stiligt bakåtkammat. Hans sympatiska personlighet gjorde att alla gillade honom.

Jag har aldrig träffat min pappa, min mamma var svårt psykiskt sjuk redan när jag föddes och blev aldrig frisk innan hon dog. Därför var morfar min förebild när jag växte upp. Jag bodde i min fosterfamilj i Nacka och han bodde i Örnsberg, två förorter på varsin sida av Stockholm. Han kom och hälsade på, men skickade oftast vykort. Han ville inte störa mig i min nya familj tror jag, trots att vi älskade honom och hans besök.

Morfar dog precis när jag flyttat hemifrån, bara några veckor innan jag började läsa på universitet, några månader innan jag träffade min flickvän Emma. Det var mycket som hände i mitt liv, men jag hade ju alltid haft mycket att tänka på. Jag mådde inte bra, men skulle klara av det. Trodde jag.

Efter andra terminens sista tenta fick jag min första panikångestattack. Resten av sommaren hade jag sedan flera attacker varje dag. Eftersom psykisk ohälsa var så tabu fattade jag inte vad det innebar. Ingen pratade om det, ingen visste någonting, ingen annan verkade vara drabbad förutom jag.

Jag visste inte vad panikångest var, inte vad depression var, inte att det var så väldigt vanligt – det enda jag visste var att psykfall var någonting man inte ville vara. En förlorare. Någon som förstört sitt liv och inte förtjänade en andra chans eller någon som bara hade dålig karaktär. Fy fan, vilken äcklig och tragisk människa jag var i så fall.

Panikångesten var tuff, den förändrade mitt liv i grunden. Jag kunde inte göra någonting utan att få attacker, inte ens gå utanför dörren till min studentlägenhet. Jag fick sedan depression också, något som jag levde med i fem år innan jag till slut blev frisk. Och även om jag mår bra nu vet jag att risken för återfall är hög. Väldigt hög.

Det händer ofta att jag blir tillfrågad om att berätta min historia. Det vore så klart smickrande om det berodde på att jag var en särskilt karismatisk och intressant människa, men det är jag inte. Det beror istället på att de flesta av oss som drabbas av psykisk ohälsa tycker att det är skämmigt att prata om det. Det är skuld och skam och tabu, trots att det inte är vårt fel att vi blir sjuka, vilket paradoxalt nog gör det så mycket svårare att leva med.

När någon då väljer att berätta om det öppet får den personen orimligt mycket uppmärksamhet för någonting som inte borde vara en big deal.

Därför är min uppmaning till dig som läser det här att börja prata om psykisk ohälsa, oavsett om du själv är drabbad eller inte. Många fler vågar prata om det idag än för tio år sedan, och det ökar hela tiden. Det finns ingenting att skämmas för, ingenting att vara rädd för. Prata om det. Nu. Okej?

Christian Dahlström är frilansskribent och författare och har skrivit boken ”Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Läs gärna hans blogg om psykisk ohälsa.

Fotot är taget av Sara MacKey

Vill du dela dina tankar om psykisk ohälsa? Kommentera gärna eller maila diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

16 comments on “Vi måste börja prata om psykisk ohälsa

  1. Pingback: Gästinlägg om psykisk ohälsa på Svenska kyrkans blogg och lägre pris på boken | Boken "Panikångest och depression

  2. Carina Norlén
    november 30, 2013

    Hej, tack för att du delar med dig! Håller med, vi måste sprida kunskap om psykisk ohälsa! Önskar dig en härlig adventstid Carina

  3. Karin
    november 30, 2013

    Tack Christian för att du talar om psykisk ohälsa! Om man bryter benet kommer folk fram och berättar om ”sitt benbrott”. Men inte när det gäller psykisk ohälsa. Jag hoppas du med din bok och din blogg kan bidra till att all skam och alla tabun successivt försvinner. Det måste vara lika enkelt att få ett gipsförband lagt på benbrottet som att få ett stödförband till själen. Anhöriga måste få hjälp, de är inte utbildade i förbandsvård. All lycka till!

  4. under tiden lever jag
    november 30, 2013

    Intressant och berikande. Min erfarenhet kommer från mina sjukdomar (NF2 och cancer*2) men det känns på ngt sätt mer accepterat och självklart med psykisk ohälsa då?
    Rädsla är grunden tror jag. Pratar jag om mina sjukdomar minskar jag andras osäkerhet och rädsla. Är det inte så?
    Varma kramar

  5. Christian Dahlström
    november 30, 2013

    Carina: Tack, detsamma!

    Karin: Precis så är det. Verkar dock som att det håller på att förändras.

    Under tiden lever jag: Om alla gjorde som dig skulle inga sjukdomar vara skämmiga. Hoppas du mår bra, kämpa!

    Kramar till er alla,
    Christian

  6. Erik
    december 1, 2013

    Träffsäkert beskrivet Christian!
    Jag kan relatera till nästan allt du skriver då jag har liknande erfarenheter och mina slutsatser påminner om dina. Det känns alltid befriande att få höra att man inte är ensam om sina plågsamma upplevelser!

    • Christian Dahlström
      december 1, 2013

      Tack Erik!

      Jag tycker också att det är skönt att höra när andra berättar.Hoppas fler gör det i framtiden.

      Kram
      Christian

  7. Moritz03
    december 2, 2013

    Tack Christian för att du just satt ord på känslor jag gått och burit på i hela mitt liv. Jag kan så tydligt känna igen mig det du skriver, då jag likt du är en person som lider av psykisk ohälsa. Jag har alltid varit öppen med mina problem inför familj, pojkvänner och nära vänner, men alltid känt mig oändligt ensam i min sjukdom då ingen annan i min släkt har varit eller är drabbad, trots att det alltid delvis finns bakomliggande genetiska orsaker till en ångestproblematik. Min önskan är att stigmat kring psykisk ohälsa bryts och att det i framtiden blir lika vanligt och accepterat att prata om att ha ont i själen som det är att prata om att ha ont i kroppen. Bara det skulle dämpa ångesten. Min och många andras. En psykisk sjukdom borde inte vara konstigare än vilken annan fysisk sjukdom som helst.

    Dina ord berörde mig djupt. Så befriande att höra att man inte är ensam. Tack igen!

  8. Christian Dahlström
    december 2, 2013

    Moritz03:

    Stort tack för komplimangen, den gjorde min dag! Stigmat är halva sjukdomen brukar jag säga, men faktum är att det börjar hända någonting där. Jag ser många tecken på att man pratar mer om det och att folk inte tycker att det är konstigt. Nästa generation kommer förhoppningsvis bara behöva fajtas med sjukdomen och inte med fördomarna som kommer med den idag.

    Kram
    Christian

  9. Linda
    december 4, 2013

    Jag hoppas att du har rätt Christian. Jag är utled på att behöva gömma undan min sjukdom för potentiella arbetsgivare av rädsla för att bli bemött på ett negativt sätt och därför missa jobbchanser. Jag vill vara ärlig, men är rädd för att bli stämplad. Det är så sant som du säger att stigmat är halva sjukdomen. Större acceptans och förståelse i samhället skulle definitivt lätta bördan för oss drabbade.

    Mitt före detta användarnamn är Moritz03.

  10. Linda
    december 4, 2013

    Jag fick min första panikångestattack som 19-åring, 1995 och då var det ännu färre som kände till syndromet, som nu tyvärr har blivit något av en folksjukdom. Det är en mycket sorglig utveckling, men ju fler som är drabbade desto mer uppmärksamhet får sjukdomen och det i sig är något väldigt positivt.

  11. Christian Dahlström
    december 5, 2013

    Linda:

    Jag känner mig ganska säker på att det går åt rätt håll. Häromdagen sålde jag tio ex av min bok till vd:n på ett rekryteringsföretag här i Stockholm. Hon tyckte att det var viktigt att hennes anställda får veta mer om psykisk ohälsa.

    När jag själv för några år sedan berättade för min dåvarande chef (jag jobbade på bank) om mina problem trodde jag att det skulle innebära katastrof, men jag var tvungen eftersom jag inte orkade ljuga mer. Jag blev riktigt förvånad när hon sa att hon själv gick hos psykolog eftersom hon gått in i väggen något år tidigare. Det var ingen big deal och hon var riktigt stöttande, vilket gjorde att jag trivdes mycket bättre på jobbet.

    Jag kan inte garantera att alla är lika bra på att bemöta psykisk ohälsa som de jag träffat på, men mycket av min rädsla för vad arbetsgivare ska tycka om min psykiska ohälsa har varit mina egna fördomar snarare än deras. Så det har blivit bättre, och jag tror som sagt att det kommer att bli ännu bättre med tiden.

    Kram
    Christian

  12. Pingback: Podcast om psykisk ohälsa och blogginlägg på Svenska kyrkan | Christian Dahlström

  13. Pingback: podcast om #psykiskohälsa mm | Diakonibloggen

  14. Cecilia Bergman
    augusti 22, 2014

    Jag vägrar skämmas. Nu måste vi våga prata om psykisk ohälsa!
    Frågan angår oss alla. I Sverige har 3 av 4 erfarenhet av psykisk ohälsa- antingen egen, eller som närstående. Psykisk ohälsa är idag den vanligaste sjukskrivningsorsaken. Ändå är det tabu att tala om och depression ses som ett tecken på svaghet.

    Det är tyvärr skamligt att berätta att man regelbundet går i terapi och äter antidepressiva mediciner/”lyckopiller” för att hålla ångestnivåerna i schack. Först och främst, antidepressiva mediciner är tyvärr inte alls lyckopiller. Du blir inte automatiskt lycklig av dem. De fungerar snarare så att de gör att hjärnans lyckosubstanser kan flöda mer fritt. Ångesten blir mindre och du får mer ork att arbeta dig igenom det svåra. Det borde inte vara konstigare än att en del behöver glasögon, andra behöver insulin, eller att någon behöver tabletter mot migrän för att klara vardagen.

    Att gå i terapi är ett sätt att fördjupa kunskapen om hur man tänker, känner och handlar. Att lära sig mer om sig själv gör ofta att man får bättre självkänsla och känner sig tryggare. Det kan också bidra till att man kan förändra ett beteende eller att man får distans till negativa och destruktiva tankemönster. Det är också en kanal för att ”ösa ur sig” sina tankar och känslor till någon som inte värderar och tar ställning. Jag tror att fler människor skulle behöva arbeta med sig själv och möta sina tankar och känslor som man kanske tycker är svåra. Jag är så tacksam över att jag fått den möjligheten till att utveckla mig själv det senaste året.

    Under det senaste året har jag haft förmånen att tvingas känna efter, tänka efter och agera därefter. Det har gjort mig till en annan/ starkare människa. Idag väljer jag att tacka nej till det som får mig att må dåligt, gör mig ont. Jag har (förhoppningsvis) lärt mig att stoppa i tid och stå för min sak. Jag har blivit känsligare, men samtidigt mer rädd om mig själv. Idag väljer jag bort saker som får mig att må dåligt i större utsträckning än tidigare.

    Det blir dubbel börda för alla som mår dåligt om man dessutom inte kan prata om det med kollegor, vänner och familj. Det vore önskvärt att vi skapar en kultur där det inte ses som ett tecken på svaghet att berätta om att vi mår dåligt, utan att det är ett tecken på svaghet att INTE våga prata om psykiska besvär.

    Ett steg i rätt riktning är att kända personer, idoler och förebilder nu vågar berätta om sina problem. Det kan göra att bredare grupper får lättare att prata om de här frågorna och att tabun raseras.

    Det är dags att sluta skämmas. Vi måste våga prata om det som är svårt och gör ont, kvinnor som män!

    Jag kommer därför att…
    ❤ Vara öppen med mina egna erfarenheter av psykisk ohälsa.
    ❤ Prata öppet om psykisk ohälsa, så att fler förstår hur vanligt det är.
    ❤ Våga fråga, ta personen åt sidan och säga, jag märker att du inte mår bra och fråga HUR jag kan vara ett stöd för hen.

    Årligen begår cirka 1 100 människor i Sverige självmord. Det är ungefär tre självmord om dagen. Jag var nära att bli en siffra i den statistiken, men jag valde (som tur är) den svårare utvägen och bad om hjälp.

    Många väntar alldeles för länge med att söka hjälp men det går att komma upp ur den där förbannade sörjan av depression och ångest. Det går, jag lovar. Jag säger inte att det är enkelt, men det går, även när det är som allra mörkast! Jag är ett levande bevis på det….

  15. Scared
    september 8, 2014

    Det är så hjärtskärande sant det du skriver. Varför är det så svårt att acceptera en psykisk sjukdom? Själv är jag en ”fegis”. I många år har jag valt att inte berätta min historia. Nu har jag kommit så långt att jag skriver en blogg men är anonym. Varför ska det vara så svårt?
    http://scared.blogg.se/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: