Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Kostar det?

Skärmavbild 2013-05-08 kl. 16.52.25Det är fiskburgare med bröd och pulvermos i matsalen. Jag har gått runt i årskurs 1-6 hela förmiddagen med uppgiften att informera alla skolbarn på låg- och mellanstadiet i kommunen om att de som behöver har rätt till det stöd som finns i de olika stödgrupperna min arbetsplats erbjuder. Jag har varit fokuserad på att alla barnen och all personal ska förstå hur de kan använda sig av våra grupper. Nu har jag lite rast och kan samla tankarna inför eftermiddagens pass. Det är då hon smyger sig fram, plötsligt står hon bara där, den lilla flickan med lunchtallriken i händerna, hon biter sig lite i läppen och frågar: ”Får jag sitta här?” ”Javisst,” svarar jag och tillägger: ”visst var jag i din klass förut?” Hon nickar och sen äter vi och jag frågar om det alltid är så här god mat på hennes skola och hon skrattar och jag förstår att vi har olika syn på vad som är god mat. Sen tystnar hon, och ser allvarligt på mig under luggen och säger: ”Kostar det?”

Det tar en stund innan hjärnan kopplar rätt, sedan förstår jag att hon undrar om det kostar att vara med i stödgruppen. Jag har beskrivit hur fin lokal vi har, hur gott och festligt fika vi alltid har. Jag har pratat målande om hur många gosedjur och roliga saker som finns där. Jag har också beskrivit ingående varför stödgrupperna finns: ”om man är ledsen, trött, arg och rädd för att kanske mamma eller pappa dricker för mycket, om någon av ens vuxna lider av en depression eller om det förekommer hot och våld hemma”. Jag har berättat hur man kan göra om man känner att man vill vara med i en grupp, att man har rätt att vara glad fast det har hänt nå´t dåligt. Kanske har jag missat att förklara tydligt att det är helt gratis att vara med, i vilket fall som helst frågar den lilla flickan: ”Kostar det?”

Jag skyndar mig att svara: ”Det kostar absolut ingenting, inte en endaste krona eller öre”. Hon ler och glittrar när hon går för att skrapa bort resterna av fiskburgaren från tallriken, sen gör hon några hoppsasteg ut ur matsalen och jag har en virvelvind av känslor i kroppen. Lycka  och förtvivlan på samma gång: ”Kostar det?” det är en fråga barn och ungdomar ställer allt oftare, inte så alla hör, utan i skymundan, för att de känner sig fattiga, för att de tar ansvar för sin familj, för att de inte vill föreslå något som kostar för sina ekonomiskt pressade föräldrar. De vill inte höra hur föräldrarna visk-grälar om pengar på kvällen när de tror att alla sover. Barn pressar undan sina drömmar om att spela fotboll, äga ett husdjur eller åka till Liseberg för de vet att det kostar, säger att de är nöjda, de tar det ansvar vuxna skall ta, de är solidariska under tystnad. Det gör mig bedrövad.

Skärmavbild 2013-05-08 kl. 16.50.42Per-Ivar Östmann
Fritidsledare/stödgruppsledare
www.pelikanen.info
#kämpaförvarendaunge

Barnet i fokus! Maila gärna diakoni.se@gmail.com med dina funderingar och synpunkter eller skriv en kommentar.

13 comments on “Kostar det?

  1. Catarina
    maj 9, 2013

    Jösses vad bra skrivet. Galet att det ska behövas, men sådan tur att ni finns! Jag var ett av de barnen! Kunde inte åka med på skolresor med mera, för det kostade. Tills en dag kuratorn bad att få prata med mig lite och berättade att de förstått att pengarna inte alltid räckte hemma och att jag fick åka med utan att betala.

    Jag gick till missionskyrkan och fann det barnen finner hos dig. Där fanns vuxna som lyssnade och en kravlös gemenskap. Scouterna blev min räddning. Senare blev jag scoutledare och fick då möjlighet att se ungar som hade som jag – då erbjöd jag dem plats på lägret utan kostnad. Det kändes väldigt bra!

  2. Susanne Widenberg
    maj 9, 2013

    Det gör ont i hela hjärtat när man hör dig beskriva om barn som frågar om det kostar att få prata med någon. Jag är en fembarns mamma jag har tagit hand om många vänner till mina barn som behöver prata med någon vuxen. Skönt att det finns vuxna som tar sig tid till att lyssna på barn som har det svårt. Det behövs mycket mera det kan rädda hela framtiden för barnen.

  3. asa nilsson
    maj 9, 2013

    Trevlig att läsa och kostar det…. mina barn är stora nu 17 och 20, men har vuxit upp med det här…. man kan inte köpa jeansen för 1500 eller skorna…för dom är det här en självklarhet….att ärva kläder och köpa begagnat..det fungerar…

  4. Erik
    maj 9, 2013

    Du gjorde den här dagen – som var en hett OK dag redan – till en fantastisk dag. Den var vacker den här texten, ja kanske inte texten men det Du förmedlade. Jag blir enormt imponerad av en person som Du som sliter så för andra. Tack

  5. Gunilla
    maj 9, 2013

    Du gör ett fantastiskt jobb och skriver riktigt bra och intressant om det! Självklart skulle jag ju vilja ta hand om dem allihopa! Om alla hjälps åt så kan vi ju åtminstone se till att många blir sedda och bekräftade en liten stund!

  6. Frida
    maj 9, 2013

    Jag har jobbat på en fritidsgård i en liten by med barn från 6-15 år i några år nu. Jag var inne och läste lite om pelikanen. Vilket jobb ni gör!!! Ett sånt ställe borde finnas överallt för vart man än vänder sig så finns det barn som av någon anledning mår dåligt och behöver prata med någon. Jag skulle gärna vilja ha lite information om det ni gör. Kanske finns en chans till något liknande här omkring.

  7. per-ivar
    maj 10, 2013

    Klart du ska dra igång stödgrupper. Hör av dig så kan vi se om vi kan hjälpa dig att få igång processen!
    /per-ivar

  8. sibel
    maj 10, 2013

    En berättelse som grep tag. Skönt att du kunde ge ett svar som sedan blev ett hoppsasteg. Hälsningar sibel

  9. diakonibloggen
    maj 10, 2013

    Tack för kommentarer och engagemang! Per-Ivars inlägg har lästs av flera tusen personer och vi förstår att det har berört många, bland annat er som har skrivit kommentarer här. Ett par kommentarer har vi valt att ta bort eller inte publicera, beroende på att de har handlat mera om samhällspolitik i allmänhet än om ämnet som vi på diakonibloggen genom Per-Ivars berättelse ville belysa, nämligen barnet i fokus. /Karin och Lotta

  10. Pingback: Barnen – här och nu | Diakonibloggen

  11. Pingback: ”Att få träffa de andra” | Diakonibloggen

  12. Pingback: Hela Människan tipsar om utbildningar | Diakonibloggen

  13. Anonym mamma
    maj 15, 2016

    Hej
    Det var skönt att höra att flickan vågade gå fram och fråga. Sen blev inte frågan så som vi vuxna tänker oss den som så många gånger med barn. Jag tycker dock att själva poängen i skrivelsen blev lite tokig. Man behöver kunna prata med sina barn även om att man inte har råd att göra allt som de önskar. Det behöver inte innebära att man ger dem ansvaret. Man kan fortfarande lyssna till deras drömmar utan att kunna uppfylla dem. De flesta föräldrar vill inget hellre än uppfylla sitt barns drömmar och få höra dem men att svara att det inte går för att man inte har råd är inte att ge barnet ansvaret. Att däremot inte lyssna alls eller tex bestraffa kan vara att lämna barnet väldigt ensamt med sina drömmar. Jag har inte råd att göra allt med mitt barn. I år blir det antagligen inget Liseberg pga att det blir för dyrt. Jag är ensamstående och har det tufft ekonomiskt. Jag försöker alltid se till att sätta guldkant på tillvaron och lyssna på min sons drömmar. Han vet det. Han vet också att det inte går att göra allt man önskar. Han vet att vi inte har råd med det. Det innebär inte att han tar ansvar över vår ekonomiska situation, möjligen att han så småningom själv inser att man inte kan få allt man önskar och varför. Jag blir lite trött på en del teorier om hur man ”förstår” barn bäst och generaliserar på ett sätt där det enbart verkar vara ok att leva i parförhållanden med barn o med två medelhöga inkomster som kan klara allt. Där mamma o pappa enbart säger nej eller ja till barnets önskningar men väljer att inte ”ge dem ansvar” genom att inte förklara varför. Jag vet faktiskt inte om jag tycker det ena är bättre än det andra. Om man väljer att prata med sitt barn och båda kan göra så så finner man en kontakt o respekt i detta. Om samhällets normvärderingar skall bestämma hur man pratar med sitt barn o förklarar saker bara för att man inte har samma möjligheter varesej socialt eller ekonomiskt så sätter man onödig press på relationen mellan barn o vuxen där. Jag ser snarare en risk i hur normvärderingar i samhället skadar alla barn som inte har det enligt ”mallen” men som faktiskt kan ha det bra ändå. Dessa vars föräldrar kanske pratar med dem, ger dem tid och förståelse och kanske läser 2 kapitel varje kväll ur kapitelboken.
    Poängen ni ville åt i er artikel var möjligen en annan men jag har också hört min son förklara att det kan vi inte göra hos mamma för hon har inte råd med det. Det är inget jag kommer skämmas över. Han älskar fortfarande att vara här och göra saker tillsammans men förstår varför vissa saker inte är som hos ”modell-familjen” men det är inget konstigt med det. Konstigare blir det om samhället runt om inte kan acceptera varandra som fullvärdiga människor bara för att vi lever under olika förutsättningar. Det skapar än mer socialt utanförskap för de barn som redan lever annorlunda och ser inte till alla barns bästa i mina ögon.
    Detta var inget mot hjälpgruppen för barn utan det är strålande!!! Men slutklämmen blev lite sned tycker jag…
    Hälsningar från en ensamstående mamma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

@diakoniblogg

  • RT @svenskakyrkan: Gud, i din händer vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro. Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd… 2 hours ago

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: