”Jag hade aldrig trott att jag skulle bli bönhörd så fort”

007Iréne Gunnehill, diakon i Helsingborg, berättar följande:

Det kom ett glädjande mail från en kvinna, som hade bestämt sig för att bli medlem i svenska kyrkan. Någon dag senare skrev hon igen – ”jo, jag tänkte fråga om jag kan hjälpa till med något i kyrkan, när jag nu ska bli medlem”. Ett sådant mail blir man ännu gladare av. Jag svarade direkt, och vi bestämde träff redan nästa dag. Så här berättade Jutta:

”Min särbo dog för en tid sedan. Han hade behövt mitt stöd en längre tid. Efter att han gick bort har jag suttit där. Nästan alla mina vänner har jag mist i cancer. Barnen är för längesen utflyttade. Jag hade ett meningsfullt arbete, men jag blev sjukpensionär. Ingen behöver mig längre. Ensamheten är fruktansvärd. För ett par dagar sen satte jag mig och bad. Jag kände att jag inte orkade mer. Jag bad om hjälp. Jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Morgonen därpå kände jag mig glad. Då visste jag. Jag hade bestämt mig. Jag skulle kontakta kyrkan. Sen gick allt jättefort.”

Juttas första uppgift blev att ”snygga till” i klädförrådet, där man får lämna och vid behov hämta kläder. Det hade sett förskräckligt ut en längre tid. Det blev uppackat, sorterat och snyggt upphängt – och Jutta gladde mig igen. Nu håller hon förrådet i ett gott skick, och det känns bra att ta med personer dit, för nu kan man hitta vad man letar efter. Jutta är en mycket social person och är också en av volontärerna i Café Andrum två pass i veckan. Caféet är en öppen verksamhet i Gustav Adolfskyrkan på söder i Helsingborg. Här stortrivs både gäster och arbetslag med Jutta. För någon vecka sedan frågade hon mig om det inte fanns några gamla eller ensamma som skulle vilja ha besök. Än en gång gjorde Jutta mig glad. Direkt kom jag att tänka på en kvinna och en man, som båda nyligen uttryckt ett djupt behov av besök och samtal. Hädanefter kommer tisdagar bli Juttas ”besöksdag”…

003Jag bad Jutta dela med sig något av sina upplevelser och erfarenheter för några dagar sedan:

”Jag har varit volontär i 2 ½ månad. Jag sover bättre nu, och jag kan ta min smärta på ett helt annat vis. Med bara TV och dator blev det mycket psykosomatik. Förut tog jag fyra värktabletter – nu räcker det med en. Mina barn säger att jag är helt annorlunda. Jag har fått gratulationer av vänner också. Någon har kommit med glåpord och sagt ”jaså, du har blivit kristen”, men det gör inget. Jag hade aldrig trott att jag skulle bli bönhörd så fort. Nu känner jag att jag vill dela med mig av min glädje. Och jag känner mig behövd varenda dag!”

Har du funderingar och synpunkter kring temat, kommentera nedan eller maila diakoni.se@gmail.com.

2 reaktioner på ””Jag hade aldrig trott att jag skulle bli bönhörd så fort”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.