Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Hudlös och ensam?

diakonbildDet har hänt några gånger i mitt liv att allt bara har fått stanna upp. Mitt i det brusiga, ivriga livet har sorgliga händelser plötsligt bara omkullkastat allting. Ena sekunden sitter man i soffan och funderar över fredagsmysmenyn och i nästa sitter man med helt nya fakta på kartan och gör ett livsbokslut, ett slags avslut för stunden så att man med full kraft kan låta sorgen och den nya situationen ta den plats som det behöver.

Jag tror vi alla har varit där eller någon gång kommer att vara där och och få uppleva känslan av litenhet, själslig nakenhet och kanske också ensamhet. Det är tufft, skrämmande och helt förbannat orättvist att sorgen och smärtan ibland har så stor plats i livet.

I de mest sorgsamma ögonblick i mitt liv har jag känt mig så hudlös och fruktansvärt ensam i en kall maktlöshet som nästan är skrämmande. Det finns inget, absolut ingenting, jag kunnat göra – bara uthärda sekund för sekund som får bli till minut för minut. Sen nån gång i en avlägsen framtid går livet åter, fast samma vanlighet blir det aldrig, aldrig mer, för jag har skakats om på vägen.

Otroliga, fina och oväntade möten har jag då fått vara med om, som också gjort att ensamheten ibland fått träda tillbaka. Ibland när man vågar kliva utanför rollen som sig själv och helt enkelt ödmjuka sig inför litenheten och storheten att bara vara människa blir möten och delande så ärliga och nära. Jag också känt en enorm närvaro, en kraft som kanske inte direkt gjort det lättare men som gjort att ensamheten ändå känts delad. Många gånger har jag skrikit ut till Gud med arga ”varförfrågor” och ”tänk om frågor”. Så tyst och ensamt när svaren uteblivit men samtidigt så befriande att mitt i kaoset faktiskt också ha fått känna att i mitt såriga, hudlösa, snörvlande och gråtande varande så har det funnits en kraft som uthärdat att vara nära – en kraft som jag vill kalla Gud.

Karin, diakon

Detta är sjunde inlägget i en serie med tema ”ensamhet”. Har du tankar eller funderingar kring just ensamhet, kommentera nedan eller maila oss gärna: diakoni.se@gmail.com

One comment on “Hudlös och ensam?

  1. Hervor Gustavson
    december 14, 2012

    Så bra du beskriver Karin känner igen mig i de situationer när det varit tungt. Men det är gott att ha ”någon” som alltid finns med en även om man undrar ibland. Kram på dig och God Jul.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on december 13, 2012 by in Sorg och sorgegrupper, Uncategorized and tagged , , , , , , .
Bibelberättelsen om fem bröd och två fiskar. Foto: Anneli Diskerud Morken Berörda av ett starkt möte - bön om asyl.🙏 Vi skriver snart mer på diakonibloggen. #vistårinteut Bamse o @dunkels vilken kombo o tack alla medverkande idag "tryggare kan ingen vara" #tryggare17 #svenskakyrkan Fika på cafébönan, en verksamhet i Töcksmarks församling. Foto: Anneli Diskerud Morken

@diakoniblogg

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: