Diakonibloggen

socialt och medialt fokus på diakoni i Svenska kyrkan

Till sig själv!

Skärmavbild 2012-12-07 kl. 13.35.12Ensamhet är ett enkelt ord. Lika enkelt som fotografiet av jorden, taget från månen. Lika enkelt, väldigt och vackert.
I Enslingen från Salamis skriver Hjalmar Gullberg om vikten av att resa långt bort, att få perspektiv på tillvaron och på sig själv.

”Eftersom alla är upptagna jämt och har mycket att göra,
är det av synnerlig vikt att en man reser bort från det hela
för att på avstånd begrunda vårt faktiska läge i nuet
och tyda de hemliga lagar som härskar över vårt liv.”
Jorden sedd från månen blir tydlig och begriplig. Rund och vacker, harmonisk kretsar den utan vidare larm och åthävor kring solen. Ljudet från ständiga larmrapporter om alltings tillstånd, blir oviktiga här. Därför behöver vi komma iväg, därför behöver vi hitta tillfällen att göra det. Vi behöver söka möjligheten att inte bli nådda, att inte bli störda av något alls överhuvudtaget. Vi behöver en sådan plats, där vi är säkra på att få vara bara med oss – oss och ingen annan. Det är inte så självklart eller lätt att hitta en sådan plats alltid. Den platsen där ”stör ej” respekteras till fullo. Var får du vara i fred? Var får du möjlighet att öva på ensamhet? Astronauter studerar, tränar i många år, innan de slutligen får ge sig av från sin trygga, bekanta plats. Resan kräver övning och stort mod, precis som ensamhet.

Skärmavbild 2012-12-09 kl. 21.36.43Kyrkor, moskéer och synagogor, tempel av olika slag borde hålla öppet dygnet runt tycker jag, och tillhandahålla möjligheten att få öva. Platserna borde göras tillgängliga för alla som vill, oavsett tro och kultur. De är fantastiska platser där stillhet råder och de är utmärkta för sådana resor och de finns över hela landet. Kanske bibliotek, tågstationer skulle fungera? Kanske skogar och klipphällar? Kanske finns platser i ditt hem där du får vara ifred? Jag har en specifik plats men också flera. Ibland då jag promenerar hittar jag en, som en överraskning, en present. Mitt i allt på en promenad är det plötsligt tomt på människor. Biltrafiken hörs inte, plötsligt befinner jag mig i ett lugn… Bara vinden som susar i träden och någon fågel kanske. Då stannar jag ett slag, passar på att vara riktigt ensam med allt. Då sätter jag mig där bara och är stilla, så stilla jag kan. Kanske kommer jag på mig själv med att andas, med tankar som kommer och går, tankar som försöker sysselsätta mig med min vardag, med oro för allt möjligt. Tankar som försöker locka mig bort från mig själv. Ofta är det så och då låter jag dem komma och låter dem gå och låter dem vara. Låter dem hållas utan att värdera eller följer efter dem. Ibland händer det att jag vinkar av dem, tar adjö och önskar dem trevlig resa. Släpper dem gör jag och andas bara vidare. Fortsätter att vara där ensam mitt i allt. Det är allt.

Den platsen behöver jag, som jag får komma till varje dag, en där jag verkligen inte blir störd, där jag får sitta still bekvämt och vara ensam. Det är viktigt och tider då jag glömmer att sitta ensam, dem märker jag snart och längtar då. Jag har en sådan plats, min heliga mark. Där sitter jag ibland och inget annat. I stunder märker jag då hur pulsen saktar ner, att det blir tystare och tankarnas förmåga att locka igång min oro, minskar. Det händer i stunder, ju oftare jag sitter ensam. Och jag blir varse vad som är viktigt då. Andning, mina hjärtslag och tiden sjunker tillbaka i ett mjukt vänligt brus ju längre jag är i den rymden. Och jorden är vacker, rund och självklar. Den kretsar kring vår sol i vår galax på resa i rymden. Och jag är med. Dansar tillsammans med allt annat och egentligen är det inte alls så ensamt i sällskap med allt detta.

Och målet för resan?
Ingen aning, kanske handlar den bara om att landa i sig själv och vara hemma där. Det är allt, enkelt, väldigt och vackert.

Henry Bronett © 2012
Fotografiet taget under Apollo XI’s månfärd 1969.

Läs mer av Henrys krönikor här.

Detta är sjätte inlägget i en serie med tema ”ensamhet”. Har du tankar eller funderingar kring just ensamhet, kommentera nedan eller maila oss gärna: diakoni.se@gmail.com

2 comments on “Till sig själv!

  1. Pingback: Till sig själv! | Henry Bronett

  2. Pingback: En räddning i min utsatthet « Diakonibloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on december 9, 2012 by in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , .

@diakoniblogg

  • RT @svenskakyrkan: Under 2016 gjorde Svenska kyrkans diakonala verksamhet 107 843 hembesök och 88 290 besök på sjukhus, äldreboenden, mm. #… 15 hours ago

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: