Ensamhet

Min dotters hjärta stannade en iskall tisdag i januari. Det var en knapp vecka före beräknad förlossning och jag satt på en sjukhusbrits med blicken fäst på en ultraljudsskärm.  Omvärlden tystnade. Klockorna stannade. Tårarna rann. Utanför sjukhusfönstret var det rusningstrafik. Människor på väg åt olika håll. Föräldrar med småbarn i barnvagnar och bärsjalar. Jag satt som förstenad medan livet passerade. Ensammast i hela världen.

När jag förlorade min dotter för knappt två år sedan fylldes jag av en känsla av utanförskap jag inte känt någon gång tidigare. Omgiven av vänner som tröstade och kramade men som inte såg de tusentals knivar som satt instuckna i bröstet och som inte kunde hjälpa mig att ta ut dem. Jag var ensam i min sorg och utan instruktionsbok för hur jag skulle överleva den oändliga saknaden. Men ändå gjorde jag det. Framförallt tack vare min idag fyraåriga son. Som väckte mig ur min mardröm, tog mig i handen och drog med mig, in mig in i sin färgstarka, livfulla fantasivärld. Jag höll hans hand, grät och följde med.
Tillsammans är man mindre ensam även när man är mest ledsen i hela världen.

Gabriella Fäldt
foto: Patrik Svedberg

Detta är det tredje inlägget i en serie med tema ”ensamhet”. Har du tankar eller funderingar kring just ensamhet, kommentera nedan eller maila oss gärna: diakoni.se@gmail.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.