Nå´n sorts sommargäster

”Vi som lever är bara döda på semester / nån sorts sommargäster.” Med den vackra och ovanliga formuleringen börjar Bodil Malmstens dikt Ett bloss för moster Lillie. När vi går över en kyrkogård i allhelgonatid och ser alla tusentals ljus i mörkret är det överväldigande. Det är så många liv som har tagit slut. I det perspektivet blir Malmstens dikt en påminnelse om hur otroligt livet egentligen är. Ett hisnande kort ögonblick finns vi till här på en planet i ett ofattbart stort universum. Den tid som existerar mellan födelse och död är helt obetydlig i det stora sammanhanget.  Och trots det finns vi faktiskt. Just nu. Vi som är ”nån sorts sommargäster” i ett kosmiskt vinterlandskap.

Det är inte enbart många ljus och gravstenar på en kyrkogård i allhelgonatid. Framförallt är vi många som kommer dit för att tända ljusen och se till gravarna. Vi är många som saknar någon, som är lite hemlösa och vilsna i den kärlek som finns till någon som inte längre finns. Vi kommer från olika håll. Nickar lite åt varandra. Tar i hand och vet kanske inte riktigt vad vi ska säga. Byter några ord om att det var i sista stund vi hann hit. Det var mycket trafik och visst har kransarna blivit dyra. Det är inte konstigt att vi är en smula tafatta inför mysterierna – livet och döden. Vi vet ju så smärtsamt väl att sommarlovet kommer att ta slut. Vad blir det för årtal för oss?

Sedan står vi där en stund i mörkret och den frasiga kylan och ser det fladdrande ljuset vid mammas eller farfars grav. Tänk om rådjuren kommer att äta upp blommorna? Så enkelt och nära och gåtfullt och avlägset allt är på samma gång. Kanske är det någon som minns en person som liknar moster Lillie. Som var sig själv, rökte och drömde rockstjärnedrömmar. Malmsten skriver: ”Sätt dig på hennes gravsten / & dingla med dina smalben […] Fimpa på hennes årtal […] & minns alla bloss hon gav & och aska på hennes grav / på Alla helgons dag” Det är vacker poesi för någon som var precis som hon var.

Det är väl också det som är en del av hemligheten med alla dessa ljus: att de tänds för människor som var unika. Världen är inte densamma utan dem. Vi minns. Och Gud minns. Det är väl det som vi kallar för evighet. En sorts kvalitetstid mer än kvantitetstid. Något som vi kan ana redan i livet. En närvaro. En gemenskap mellan oss som får vara sommargäster på jorden några år. Och hoppas på ett oändligt sommarlov någon annanstans.

 Anders Moqvist
Kyrkoherde
Varberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.