Hoppa till innehåll

Utan frivillighet dör kyrkan

I kyrkor och församlingar finns de, de som inte är anställda men som på ett helt fantastiskt sätt bär kyrkans arbete och vision genom sitt frivilliga engagemang. Här möter du Torbjörn från Österängen i Jönköping.

Om vaccinet mot barnpolio hade funnits lite tidigare kanske det hade varit en annan man jag mött än den jag har fått tillfälle att möta. Men det är ingen bitter person jag får möta utan snarare en man vars ögon omsluter mig och andra med både värme och ömhet, en man som fått, som det sägs, sin beskärda del av livets baksidor. Men baksidorna och tillkortakommande och besvikelser är inget som vår diskussion kommer att handla om, utan snarare om medmänsklighet, möten och visioner.

Torbjörn Wetterö är en person man ofta stöter på i Österängskyrkan. Sedan några år tillbaka finns på torsdagarna en öppen samlingpunkt som kallas ”Träffpunkten” där mottot är låga trösklar och högt i tak. Det är en härlig blandning av människor som möts –  egentligen inte så mycket eller kanske väldigt mycket – för en stunds gemenskap. Längre kommer vi inte i vår intervju för vi blir avbrutna av ett samtal i telefonen. Torbjörn ursäktar sig lite men samtidigt förstår jag att det är ett samtal av vikt och jag associerar till boken som kom för några år sedan ”Själavård vid köksbordet” av  Esbjörn Hagberg ”Ja det stämmer” säger Torbjörn, ”det viktigaste vi som medmänniskor kan göra är att bryta människors ensamhet och visa på gemenskap, antingen genom att lyssna vid ett möte, i telefonen eller kanske som på Träffpunkten på Österängen, mötas över en kopp kaffe.”

Torbjörn fascinerar mig och jag återknyter till hans handikapp och han vänder det tillbaka till mig: ”Vi får alla olika förutsättningar och vi får alla kämpa olika. För mig var det en seger att bli så pass bra att jag kunde göra lumpen, litet för en annan men stort för mig” Vidare berättar han att han vid 43 års ålder slutade på sitt arbete då kroppen sa ifrån.  Vid 43 års ålder skulle man egentligen ha mer än 20 år kvar av tjänst innan pensioneringen och jag frågade hur han upplevde detta: ”Sven Lindegård, den förre biskopen, fick mig i sitt knä och vi fick dela visioner och tankar vad det gäller Kyrkan och framtiden. Det slutade med att jag fick venia (rätt att predika) i kyrkorna och jag har fram tills 2010 predikat i kyrkor i Växjö stift. För mig var det en oerhörd glädje att i Sofiakyrkan i Jönköping arbeta fram babycafé och mamma-barngrupper. Sofia församling var en av de första i landet med att möta dessa grupper i kyrkan, något som vi i dag nästan tar för givet.”

Jag blir lite stolt över att få del av dessa visioner som fanns då och frågar vilka visioner det finns för kyrkans framtid: ”Vi måste arbeta för ett inkluderande ledarskap, en kyrka där frivilligas insatser räknas med och uppskattas, en kyrka där gemenskap och delande får första plats. En kyrka där vi får se varandras möjligheter och inte brister” avslutar Torbjörn vår kaffestund. – En vision jag tror och hoppas vi alla kan längta efter och sträva emot.

Men visst är Torbjörn inte ensam, tipsa oss gärna om fler frivilliga som finns i det dagliga kyrkliga arbetet. Allt fantastiskt arbete ska uppmuntras!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: