Annars är man bara en liten lort

Du sitter i tv-soffan, uppkrupen framför Sagan om Ringen. Eller Avatar. En nästan vilken film som helst. Och när de goda reser sig upp, går samman mot ondskan, ser den i vitögat och går rakt mot de skräckinjagande orcherna eller de förtryckande kolonisatörerna från planeten Jorden, jublar du inombords. Ja! Äntligen! Vik inte ner er nu!

Men när det kryper närmare. När ondskan står utanför vår egen dörr – då händer något. Då identifierar vi oss inte längre med de modiga människorna på film. Då börjar vi leta efter utvägar för att slippa riskera ens en lillfingernagel.

IMG_6154Den 1 maj kommer flera hundra nazister till min stad. För att med vässade fanor, sköldar och hakkorsliknande symboler marschera gatan fram och skandera ”Stolt svensk nationalist” och ”Sverige åt svenskarna”. Jag har tappat räkningen på hur många som föreslagit att vi ska hålla oss inomhus den dagen. Att vi inte ska bry oss om dem. Att vi ska stå tysta. Och jag tänker, att den positionen är den vita, priviligierade positionen. Den åsikten kan bara den ha, vars eget liv inte är direkt hotat av den nazistiska och rasistiska ideologin.

Människor som i vanliga fall talar vitt och brett om ”mänskliga rättigheter” och ”alla människors lika värde”, tystnar plötsligt. De börjar tala om hur komplicerat det är. Och hänvisar till än den ena lagen, än den andra. Som om det helt plötsligt blivit viktigare att följa en lag, än att följa sin inre kompass? Som om våra lagar vore perfekta och ofelbara? Som om de som är satta att tolka och upprätthålla lagen vore sända av Gud själv?

Jag, blond och blåögd, passar in i nazisternas utopi. Min snedögda vän gör det inte. Inte heller min brunhyade eller min lesbiska vän. Därför kommer jag att ställa mig i vägen. Därför kommer jag göra allt som står i min makt för att nazisterna inte ska få sprida hat, hot, skräck och våld i min stad.

Och jag är innerligt och oändligt tacksam för att de kristna samfunden i min stad valt att göra detsamma. Att följa Bibelns uppmaning om att ge främlingar skydd och ”korsa det ondas planer” (Psaltaren 146:9). Att våga visa var de står, när det verkligen gäller.

För det här är inte mer komplicerat än i Bröderna Lejonhjärta. Det finns saker som vi, som kan, måste våga göra trots att det är farligt.

Därför att annars är man ingen människa. Utan bara en liten lort.

JOHANNA LINDER

Frilansjournalist, debattör och en av initiativtagarna till den ekumeniska utomhusgudstjänsten vid Sofiakyrkan i Jönköping den 1 maj.

Läs gärna Johannas tidigare inlägg här.

Rasism/främlingsfientlighet är ämnen som väcker starka känslor och reaktioner. Vad väcks hos dig? Hör gärna av dig med dina tankar och synpunkter genom kommentarer eller i mail till diakoni.se@gmail.com. /Karin och Lotta på diakonibloggen

Att leva med sina ärr

sylvia_roskvist_redJag har väldigt många ärr på min kropp. Olika läkare har behövt sätta kniven i mig ett antal gånger och nu är min kropp ärrad. Det känns verkligen inte roligt att se alla märken. Många gånger har jag skämts över alla outplånliga spår som min kropp bär. Och så ringer Jesu ord ”Du ska älska din nästa som dig själv” i mina öron. Älska mig själv, också min kropp…

Livets omständigheter gör att märken ristas in för alltid i våra kroppar och våra själar, och till slut blir dessa spår en del av oss själva. Jag tror att när vi möter vår historia med allt vad den innebär, accepterar den och kanske till och med omfamnar det som varit, då kan vi också bli hela som människor. Min kropp kommer för alltid att vittna för mig om olika sjukhusbesök, ärren är nu ett med mig. När jag accepterar mig och mitt, då kan jag också acceptera andra med deras historia. När jag älskar mig med alla ärr jag fått av livet, då kan jag också älska andra med allt vad de är märkta av.

Om några månader är det sommar och Beach 14 väntar! Jag tänker stolt vistas där.

Sylvia Roskvist, präst i Svenska kyrkan i Jönköping

Älska din nästa som dig själv. Frågorna och funderingarna kan vara många kring detta tema på diakonibloggen. Har du synpunkter och tankar? Hör av dig till oss på diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

Ett bröd och några liter mjölk

Det här är en berättelse, en sann sådan, även om slutet på historien i vissa fall kan påminna om en saga… ”Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle göra. Jag var så himla förtvivlad och så hade jag barnen där hemma och de är ju mitt allt. Jag skulle kunna vara utan mat, men de – de klarar sig ju inte” inledde en kvinna sitt förtvivlade samtal med mig.

I Sverige idag har vi ett skyddsnät som i många fall fungerar. Vi har ingen utbredd svält och inte heller drabbas vårt land av ödeläggande naturkatastrofer. Att diskutera fattigdom i ett välfärdssamhälle är en sak. Att diskutera den globala fattigdomssituationen är en annan, dock lika viktig.

IMG_5804Här idag handlar det om vinterskor, vinterkläder, om att kanske kunna ta med barnen på bio, att ha råd att spara till en kort och liten semester, men det kan också handla om mat eller om att ha ansvar för en familj.

Kvinnan som jag samtalade med berättade vidare:

”Jag gick in i mataffären fast besluten om att så diskret som möjligt sno med mig lite mjölk och bröd så att barnen där hemma i alla fall skulle få frukost. Det gick bra, ingen såg mig, men på vägen hem från affären gick det helt enkelt inte… Jag gick tillbaka och sökte upp en i personalen och berättade vad som hänt.

”Vänta här” fick jag som svar och efter en stund kom han tillbaka med sin egen plånbok i handen och betalade för mig. I samma andetag berättade han att han kollat med chefen, och chefen undrade om jag inte kunde komma tillbaka för han visste att det eventuellt skulle bli ett vikariat ledigt och undrade om jag var intresserad…

Personalen kände mig ju lite sen innan och visste om min situation men detta hade jag aldrig kunnat vänta mig” berättade min besökare vidare och log – ett leende som allt dröjde sig kvar hos mig hela dagen.

Vi klagar och beklagar oss ofta över situationen för många idag – särskilt genom att lyfta ett ämne som rättvisa. Vi behöver diskutera, vi behöver vända och vrida på begreppen och också uppmärksamma särskilt utsatta grupper i Sverige idag. Men vi behöver också vända oss om och se på det vi har nära – se när medmänsklighet och omtanke kan förändra.

Karin på diakonibloggen

Nuvarande tema på diakonibloggen – rättvisa. Var gärna med och tyck till du också! Kommentera eller mejla diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta

I väntrummet är vi alla lika

Skärmavbild 2014-01-31 kl. 09.27.25Ann Heberleins tydligt skånska dialekt fyller Österängskyrkan denna måndagskväll. Inte en stol är ledig, folk står upp kring väggarna. Heberlein läser högt ur sin självutlämnande bok ”Jag vill inte dö jag vill bara inte leva” (2009).

ÄVEN OM många i rummet verkar har läst boken, så lyssnar de nu som om de hörde berättelsen för första gången. Genom orden ur boken målas en tavla upp framför oss, bilden av hur en människa med en bipolär sjukdom typ 2 (manodepressiv), kämpar för sitt liv.

IGENKÄNNINGEN ÄR hög hos publiken. Några bär kanske på liknande sjukdom, men de som inte är bärare av dessa ångestfyllda demoner blir nu införstådda i att de är viktiga, att de kan hjälpa, genom att vara den sjukes assisterande livsvilja. Vi får förklarat för oss att i den psykiatriska akutens väntrum är vi alla lika. Oavsett om du är teologie doktor i etik eller alkis. Det är inte heller en människas fel att den har denna sjukdom. Då går liksom inte bara att rycka upp sig, att klippa sig och skaffa ett jobb.

FÖR HEBERLEIN har åren sedan hon skrev boken inneburit en väg tillbaka till ett fungerande liv. Mellan depressionerna är hon frisk, sjukdomen är inget som syns, med den finns. Nyckeln till att vara frisk, säger Heberlein, ligger i andra människors bemötande.

ANN HEBERLEIN är inte bara manodepressiv, hon är en mamma, lektor, förlovad, kaffeälskare, skribent, kristen, 1.65 cm lång med mera – en människa är så mycket, men hon är inte sin sjukdom. Precis som alla vi andra längtar en person med en psykisk sjukdom efter att bli älskad och att kunna älska. Men ibland är det svårt, sjukdomen måste först hanteras för att detta ska vara möjligt.

HEBERLEINS SKÅNSKA ord ringer i mina öron. Ett gott liv bara är, och det räcker så. Det finns en mening, som vi inte kan förstå, likt svaret på ett problem, mer som ett mysterium att deltaga i, att leva i. En av de viktigaste sakerna på denna jord måste då vara, att verkligen ta hand om varandra.

Jakob Olofsgård

Pastor & krönikör
Även publicerad i Jönköpingsposten 20140128

Bloggåret 2013

Vi är så glada och tacksamma för läsare, för gästbloggare, för kommentarer och mail till diakonibloggen.com. Vi hoppas att bloggåret 2014 får fortsätta på samma vis - låt oss bli ännu bättre på att utmana våra rädslor, ta kontakt, bjuda in, hälsa på, eller kanske hjälpa varandra att våga ta steget och dela tankar, dela livshistorier och dela åsikter, både på nätet och ”away from keyboard” för vi tror - som sagt – att ju mer vi vågar berätta desto starkare blir vi som människor.

Gott nytt år!
Karin och Lotta

Vill du skriva på bloggen eller har du tips på gästbloggare eller ämne ber vi som vanligt: maila oss på diakoni.se@gmail.com.

(Ett extra tack till Svenska kyrkan i Jönköping för att vi får möjligheten att jobba med diakoni på nätet. Kika gärna in på www.svenskakyrkanjonkoping.se som den 1 januari lanserar en ny sajt.)

Läs mer om bloggåret 2013 nedan.

The concert hall at the Sydney Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 55,000 times in 2013. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 20 sold-out performances for that many people to see it.

Klicka här för att se topplistor och kommentarer under året.

Många bäckar små blir verkligen ett hav…

Eller för att vara mer konkret:

-Många kläder små blir en stor mängd pengar till behövande…
Det jag nu ska berätta om är nå´t som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen
Barnprylhörnan på Kristinagården i Jönköping.

Skärmavbild 2013-07-11 kl. 10.58.09Det började med en tanke, att här i församlingshemmet samlas varje vecka många barn som både växer ur kläder och behöver fylla på garderoben med nya.
Så jag började klura på hur jag skulle kunna göra nå´t av den tanken.
Hmm… En liten klädställning kunde väl få stå i ett hörn.
Så en dag kom vår dåvarande diakon med en låda barnkläder som hon fått från
Röda Korset, så då var det bara att köra igång.

Det blev två kartonger som ställdes i ett hörn. Kläderna skulle kosta 20 kr styck och alla inkomster skulle gå till Svenska kyrkans diakonala arbete.

Tiden gick och lådorna fylldes på av föräldrar som besökte grupperna.
Gång på gång köptes det in nya lådor då verksamheten växte.
Så hade ett år gått och summan på tavlan som uppdaterades efter varje sålt plagg passerade 10.000 kr. Jippie!

Det var i samma veva som jag hittade grupper på facebook där det annonserades om begagnade barnkläder så jag gick med i dessa och började göra reklam för Barnprylhörnan och intresset spred sig snabbt. Allt fler kom och handlade och skänkte.
Lådorna blev återigen för få, nya inhandlades och jag startade en facebookgrupp för Barnprylhörnan.

Sedan vi firade 10.000 kronor för 16 månader sen så har det sålds för ytterligare 100.000 kr. Kläderna kostar fortfarande 20 kr st eller sex plagg för en 100-lapp.
Så tänk vad många kläder och saker som skänkts och köpts till glädje för många!

Vart går då alla dessa pengar?
Den största delen förmedlas av vår diakon Pehr-Håkan till hjälpsökande här i Jönköping, men vi skickar även pengar till kyrkans internationella insamlingar och Världens Barn.

Bor du i Jönköping och vill komma och besöka Barnprylhörnan är du välkommen tisdagar kl 11-12 från och med september. Du kan även gå med i vår facebookgrupp ”Barnprylhörnan i Kristinagården” och göra upp om en annan tid direkt med mig.
Eller varför inte komma och fynda på vår stora Barnprylmarknad den 26 oktober kl 10-13?

Och på frågan om jag tröttnar på Barnprylhörnan är svaret nej! Den lever alltid med mig.
Så träffar ni mig kommer jag säkert att prata barnkläder med er.
Det finns så många vinster i detta. Pengar till behövande, billiga bra kläder till barn, en insats för miljön, många goda möten med människor och en skön känsla av att faktiskt kunna göra världen lite bättre!

Och du - ligger det urvuxna barnkläder i st 50-170 eller andra barnprylar, leksaker eller barnböcker hemma hos dig till ingen nytta så kom gärna till Kristinagården och lämna in dem så lovar jag att de ska komma till nytta igen. För som jag inledde: Många bäckar små…

Allt gott & hoppas vi ses!

Helena Björkbrant,
församlingsassistent i Kristina-Ljungarums församling

Du som längtar efter oss

Gud, du som längtar efter oss och som söker oss på världens vägar och stigar:

Tack för att du hör vår bön
- och möter oss med kärlek

Vi ber för alla människor som liksom du känner längtan,
men som hindras från att lära känna dig.
Vi ber för dem som mött människor som ställt sig i vägen för din kärlek.
Hjälp oss att inse när dessa människor är vi.

Tack för att du hör vår bön
- och möter oss med kärlek.

Gud, hjälp oss känna din Andes vind genom din kyrka. Låt vår församling vara en gemenskap som upprättar och frigör, när krafter verkar som vill trycka ner och låsa in. Låt församlingen bli en plats där din uppmaning att bjuda till fest blir verklighet genom oss som bor och verkar här.

Tack för att du hör vår bön
- och möter oss med kärlek.

Vi ber för oss själva, som de vi är, bortom masker och spelade roller. Precis så kallar du oss till att bli dina, och gör oss till dem vi är menade att vara: Människor som lever i gemenskap med dig och med varandra.

Tack för ………… som genom sitt dop idag blir en del av gemenskapen med dig, gränslös genom tid och rum.

Tack för att du hör vår bön
- och möter oss med kärlek

Lovad vare du som vill vara svaret på vår längtan, och som vill att alla människor ska få lära känna dig, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

Skärmavbild 2013-06-07 kl. 14.05.37En bön för kommande söndag av diakonpraktikant Jonas Lindstrand.

Jonas har under fyra veckor fått följa det diakonala uppgifterna i Österängskyrkan i Jönköping, som ett led i sin utbildning till diakon. Vill du komma i kontakt med Jonas eller har frågor om diakonutbildningen, maila oss gärna: diakoni.se@gmail.com

Barns rätt till mer tid!

De senaste månaderna har det flitigt debatterats om alla barns rätt till mer tid i förskolan. Med mer tid menas 30-40 timmar istället för 15 timmar som idag. Redan från 2 år (istället för 3 år idag) ska barnet ha rätt till allmän förskola. Jag vill inte lägga mig i denna diskussion och jämföra de olika förslagen men jag skulle vilja belysa en annan rätt till tid.
Barnens rätt till tid med sina föräldrar!

bild-119Jag har arbetat som förskollärare i mer än tjugo år och under den tiden har jag fått fem egna barn. Det som ofta slagit mig under de här åren är att det läggs så stor tilltro till personer med pedagogisk utbildning. Visst är det väldigt viktigt om du ska arbeta med barn, men för barnen är det föräldrarna som är det absolut viktigaste! Väldigt många barn träffar sina föräldrar en timme på morgonen och två timmar innan de lägger sig. När jag arbetar som förskollärare får jag en relation till barnen i min grupp. Nyligen var jag sjukskriven några veckor och jag längtade väldigt mycket efter barnen. Jag funderade dagligen på vad de gjorde och hur de hade det. Men mina egna barn älskar jag på ett annat sätt. Utan krav eller villkor! Vad de än gör är de mina barn och jag älskar dem så det gör ont i hjärtat. En förälders kärlek och omvårdnad är något helt annat än en anställd förskollärares omsorg. Jag tycker att vi som är vuxna i dagens samhälle borde värna om att barnen får mer tid med sina föräldrar! Detta borde vara lika viktigt som att arbeta för mera tid i allmän förskola.

Vem ger ett sådant vallöfte? En möjlighet för barnen att få några extra timmar hemma med någon av sina föräldrar. Tiden när barnen är små går så fort. Att hinna stanna upp och lyssna färdigt på barnets 13 minuter långa utläggning om hur det var när det lekte med kompisen igår eller hur den svåra banan i tv-spelet är uppbyggd. Att hinna läsa en bok i soffan, eller bygga ihop LEGO-bygget eller tågbanan innan disk och tvätt ska tas om hand. Av egen erfarenhet vet jag att den lilla späda bebisen man njöt av att borra näsan i nacken på plötsligt är en sexåring som ska börja skolan. Jag har varit med om det fem gånger, senast i höstas. Då undrar man vad som hände. Jag var ensamstående under några av mina barns småbarnsår och var tvungen att arbeta mycket och tiden bara rusade. När barnet väl börjar skolan går det ännu fortare. Två barn har jag sett springa ut med den vita mössan i handen och lite senare flytta hemifrån och ordna sina egna vuxenliv. Det går med tågets hastighet! Tro mig - jag vet…

Allmän förskola i all ära men ge barnet tid med sina föräldrar! 

jagMaria Widlert Nord:
Jag är förskollärare sen mer än tjugo år tillbaka och mamma till fem egna barn mellan 7-24 år. Min man har två vuxna barn och nyligen blev jag även bonusmormor. Jag tycker om att skriva och dokumentera med foto och scrapbooking. Jag bloggar varje dag sedan åtta år tillbaka på mariasdagbok.

Barnet i fokus! Maila gärna diakoni.se@gmail.com med dina funderingar och synpunkter eller skriv en kommentar.

   

                   

”Den som lever på hoppet dör av svält”

bild-116Häromdagen hörde jag talesättet ”Den som lever på hoppet dör av svält”. Jag vet inte om jag hade hört det förut men jag kunde nicka igenkännande. Vad är hopp? Är det något positivt som bygger upp oss? Gör oss starka? Kan det vara tvärtom?

Jag tänker på mitt eget liv främst och människor som jag har mött under min livsväg. Den första människa som dyker upp när jag bläddrar bland minnena är en kvinna som jag träffade några gånger i samtal. Hon var änka sedan några år och hade efter det varit svårt deprimerad. I sin uppenbarelse var hon grå, tillrättalagd, välstruken och arg. Hon berättade för mig om sitt liv med sin man. De hade träffats och gift sig unga, bildat familj och införlivat omgivningens förväntningar. I relationens kärna hade det handlat mest om hennes hopp om att bli sedd och älskad av honom för den hon var och för det hon gjorde. Hennes hopp om att han skulle se hennes drömmar och behov. Hon försökte vara en god mor och god fru och se till att hemmet var det perfekta. För att han skulle se henne. Det han såg var sin idrottsförening där han var engagerad i styrelsen och som tränare. Han såg människorna och behoven av honom där. Och hon hoppades att han en dag skulle väckas ur det och upptäcka vad som var viktigast i livet, hans fru och hans familj. Hon fortsatte att hoppas. Åren gick. När pensionen kom var det väl ändå dags att trappa ner i föreningen. bild-114Hoppades hon. Han såg möjligheten att lägga ännu mer tid i föreningen. Och så blev det. En dag hittade hon honom död i sin säng. Och hon blev så arg. Så arg. Vad hon hade väntat och hoppats. Ett helt liv. Ett helt äktenskap.

Denna historia har jag hört i flera versioner. Byt ut idrottsföreningen mot flaskan eller arbetet. Eller mannen mot pappa eller mamma. En klok människa som jag känner säger att Hoppet är en förbannelse och det är en välsignelse att släppa taget och gå vidare.

Tro, Hopp och Kärlek handlar om Hoppet om Jesus Kristus Guds son. Det enda hopp vi egentligen har. Att hoppas på en annan människa eller andra människor kan vara en förbannelse.

Alla vi människor, mig inkluderad, som väntat på att någon annan ska infria våra önskningar och längtan. Alla vi som väntat, längtat och hoppats på ett Förlåt. Alla vi som hoppats på att bli sedda och bekräftade för det vi gjort och åstadkommit.

Att släppa taget om hoppet och gå vidare kan bli till Välsignelse.

Sara Carlsson, diakon i Jönköping

Temat är hopp! Har du synpunkter och funderingar, kommentera nedan eller maila diakoni.se@gmail.com.