Politisk och profetisk diakoni

Nu i vår har jag, tillsammans med ett gäng fantastiska medförfattare, släppt en bok som heter ”Politisk och profetisk diakoni”. Den handlar om kyrkans röstbärande roll och om hur diakonin måste utmana den makt som förtrycker, om vi menar allvar med att vi ska stå på de förtrycktas sida.

De mest effektiva formerna för den profetiska diakonin är de långsiktigt förebyggande, universellt riktade handlingarna. Att bygga gemenskaper, visa alternativ till den människosyn som reducerar oss till konsumenter och producenter och att stärka individer att tro på Gud – i oss och i världen omkring oss. Att i handling vara med och bidra till att allt större glimtar av gudsriket skiner igenom.

Men ibland kommer vi till en punkt där det vardagliga arbetet inte räcker. När etablerade former för påverkan inte är nog, inte ger resul­tat och inte når ut. När det behövs något mer än dialog och långsiktiga samverkansstrategier, när makthavare på olika nivåer eller en tyst majoritet måste tvingas eller väckas för att ändra sig. När allt annat fallerat och det verkar vara någon form av offentlig konfrontation, aktivism, som återstår. Vad gör vi då? Vilka konkreta verktyg och metoder finns?

De möjliga uttrycksformerna är många. Vissa former av aktivism är grundlagsskyddade, medan andra är tveksamma eller rentav olagliga. Si­tuationen och det egna samvetet måste avgöra i valet av bästa metod. Här är ett utdrag ur boken, från kapitlet ”Aktivistens ABC”:

 Affischera – sprid ert budskap på gator och torg. På tavlor för förenings­meddelanden, genom betalda affischpelare, i den lokala livsmedelsbutiken eller där ni finner lämpligt. Kanske till och med spika upp något på en kyrkport?

Brevkampanja – skriv till makthavare och berätta för dem vad de borde göra eller inte göra, mobilisera andra att skriva. En ensam mejlare kan vara lätt att bortse från, men det behövs ofta inte många för att det ska upplevas som en folkstorm.

Civil olydnad – innebär att helt enkelt vägra acceptera eller följa orätt­visa myndighetsbeslut och göra aktivt motstånd. Enligt Greenpeace har den civila olydnaden följande fyra grundprinciper: inget våld, ingen skade­görelse, öppenhet, ansvarstagande. Det kan handla om att hindra något oetiskt som miljöförstöring, vapenexport, avrättning eller rovfiske. Att gömma flyktingar som ska utvisas eller att öppet utföra olagliga handlingar (att strejka eller demonstrera där det är olagligt eller vägra lyda militära order om att bruka eller lära sig att bruka våld). Enligt en statlig utredning kan civil olydnad bidra till att stärka såväl välfärdsstaten som demokratin. Och den svenska frikyrkligheten är ett tydligt historiskt bevis på just detta: de illegala dop som genomfördes, bönemöten som hölls och grundandet av församlingar var civil olydnad som kom att leda fram till att Sverige fick religionsfrihet.

Demonstrera – samla drabbade och/eller andra sympatisörer och visa upp motståndet på stan. Håll ett offentligt torgmöte med inbjudna talare som förklarar problemet och vad som borde göras. Berätta för media vad ni tänker göra och varför. Och tänk på att media gärna gör större uppslag om de kan förmedla ett tydligt budskap och bilder.

Ekonomisk påverkan – visa stöd genom en insamling och ekonomiskt stöd, det är en effektiv metod både för att möjliggöra vissa aktiviteter men också för att visa utåt var ni står. Även exempelvis bojkott eller stödköp är sätt att påverka ekonomiskt.

Formulera problemet och gör ett medialt utspel – att formulera pro­blemet och möjliga lösningar och publicera som blogginlägg, i sociala medier, som insändare eller debattartikel är ett klassiskt och effektivt sätt att göra röster hörda.

Gå ihop – hjälp andra som delar er åsikt att bli aktiva i frågan, inte minst för att visa att det ni vill lyfta är viktigt för många. Detta kan göras på olika sätt. Exempelvis genom att samla underskrifter och lämna över till någon som ska eller borde ta ett beslut, eller bjuda in till grupper i sociala medier och till möten i sakfrågor. Att dela ut flygblad, knacka dörr eller ringa runt kan vara vägar för att mobilisera, informera, övertyga och hitta sina sympatisörer bland allmänheten.

Hitta på något nytt – kyrkor och församlingar har historiskt varit duk­tiga på social innovation, att komma på nya lösningar, nya samarbeten och nya metoder. Tänk fritt och kreativt, våga testa!

Anna Ardin, diakon Equmeniakyrkan