Diakonibloggen fick ta del av ett inlägg från Erikshjälpens ”Biståndsbloggen” Hanna Blixt, kommunikatör, delar med sig av sina intryck från en resa i Uganda.
Värmen slår emot mig. Ovant känner jag hur tröjan klistrar längs ryggen. Jag vevar ner rutan. Det är nog runt 30 grader och hög luftfuktighet. Tropiskt, grönt och på många håll vackert!
På långt håll ser jag en bil komma emot oss och undrar om den andra föraren är berusad. För bilen vobblar från den ena sidan av vägen till den andra. När vi närmar oss varandra förstår jag varför. Det är stora hål i asfalten, som föraren försöker undvika. Det är bara att vänja sig vid den dåliga vägen, liksom vid vänstertrafiken och alla mopedister, som kör om även på insidan. Vi möter många familjer, med två-tre barn som sitter damsadel och ingen bär hjälm. Jag blundar och hoppas att det ska gå bra för dem! Chauffören förklarar att det nog inte finns några regler och om det gör det vet de flesta nog inte om dem…
Överallt längs vägarna ser man stora som små som bär på stora vattendunkar. En del kör dem på moped, andra balanserar dem på cyklar, flera bär dem på huvudet. Mitt i ingenstans dyker de upp och jag undrar hur långt de har behövt gå för att nå vattenkällan och hur lång väg de har kvar?!
Efter cirka fem timmars bilfärd når vi fram till gatubarncentret Amagara Masya. Jag blir varmt välkomnad av nyfikna barn och Andrew och Eprahim, två i personalen. När jag samtalar med några av barnen är det knappt jag kan tro och förstå allt de blivit utsatta för innan de fått komma till centret. Det är våldtäkter, misshandel – inte minst från polisen! Och flera andra berättelser om hur de blivit dåligt behandlade, inte minst av sina styvföräldrar, då föräldrarna gift om sig. Uganda har en ung befolkning, många dör i AIDS och andra sjukdomar. Barnen får hänga på in i nya familjebildningar och det är inte alltid de blir accepterade av den ”nya” styvföräldern. Det gör mig arg!
Amagara Masya-barnen skrattar nu och bubblar av liv. Jag får veta att Amagara Masya betyder just detta – ”nytt liv” och jag tar dem snabbt till hjärtat! Det känns riktigt bra att känna vilken kärlek som finns på centret, det ser man i ögonen hos personalen. Det här är inget vanligt jobb, det är ett livskall.
Barnen får nu lära sig att ta hand om sig själva, städa, laga mat, lära sig läsa och skriva, men förstås även ha tid att spela fotboll och ha roligt. Även andra gatubarn i Mbarara, som inte bor på centret, får regelbundna besök av personalen, som gör vad de kan för dem, plåstrar om dem, köper mat och försöker hjälpa dem på olika sätt.
Det här blir ett svårsmält besök för mig, många intryck som jag kommer bära med mig länge. Dels berättelserna om vad de blivit utsatta för blandat med den innerliga glädje jag känner över att Erikshjälpen är med och kan hjälpa dem till ett bättre liv.
Jag konstaterar att det finns många skillnader mellan Uganda och Sverige. Men vissa bitar är precis likadana. Som flertalet män jag ser som stannat till längs vägen och som står och pinkar in sina revir… och som kvinnan från Uganda, som får något skräckfyllt i blicken då jag frågar henne om vilka insekter de har i landet. – Nej, insekter vill jag inte prata om, bara tanken på flygande kackerlackor och jag får panik!
Hanna Blixt, kommunikatör på Erikshjälpen
Temat är hopp! Har du synpunkter och funderingar, kommentera nedan eller maila diakoni.se@gmail.com.
Lämna ett svar